ungefär sådär

Och DÄR var familjefriden över här hemma:

 

Den misslyckade kladdkakan blev grovt ratad av sambo innan och vi bestämde oss för att göra ett nytt försök. Dock är tydligen allt jag gör i köket tillsammans fel, så återigen har jag gett upp och satt mig och surat istället. Det är bara så tråkigt att en kass kaka innebär att jag är värdelös på att baka? 

 

Hög kvalité på tjafs va? Kladdkakors utformning. På ett sätt är jag jätteirriterad, men en liten del av mig bara njuter. När vi blev tillsammans var jag så sjuk fortfarande, allt i mitt liv och tyvärr en stor del av sambos kom såklart att kretsa kring min sjukdom. De flesta bråken vi hade gällde det. Eller, nästan alla. 

 

Nu bråkar vi om mer "normala" saker, småsaker och större saker, men det handlar om oss. Inte om att jag vägrar äta, eller måste åka till affär nummer tre för ett visst livsmedel de två andra inte hade. 

 

Och från att ha varit riktigt stört-sur till att sitta här och le, det är lite härligt. Inte för att jag kommer att låta sambo veta det direkt. Men för mig själv liksom. Jag har saknat det här normala livet, trots allt. 

 

Jag brukade vara så himla rädd som ung för att fastna i någon sorts svensson-liv. Var vi inte alla det? Jag har inte varit tjejen som har drömt om att skaffa barn och gifta mig (okey, ibland) utan mina drömmar har handlat om resor, karriär och sådant där. 

 

Idag sitter jag i min och sambos säng, i vår gemensamma hyresrätt. Jag går i skolan, jobbar lite extra. Umgås med vänner, fikar, går lite promenader. Är en helt vanlig tjej, på pappret. En otroligt lycklig vanlig tjej! Och det känns fantastiskt, det här "vanliga" livet. Det finns så mycket att göra ändå, även om det inte är en vända till andra sidan jorden varannan dag. Även om jag inte har startat ett eget företag och travar pengar. 

 

Jag tror inte jag har samma behov pengar, saker och allt det där. För jag känner mig väldigt rik, precis så som jag har det nu. Som student. Jag trivs så himla bra med hur jag har det liksom. Även om jag vet att livet kommer innebära förändringar, både större och mindre, så är jag faktiskt väldigt nöjd nu. Sedan strävar jag alltid efter saker, såklart, men det tror jag är sunt. Att utveckla mig själv, att lära mig nya saker och träffa både gamla och nya vänner. 

 

Vad är era drömmar?

Lever ni era liv som ni vill?

Är ni lyckliga i era liv idag, bortsett från ev. ätstörningar?

 

De frågorna kunde jag inte besvara alls när jag var riktigt inne i sjukdomen. Jag visste inte vad mina drömmar var, de storslagna planerna var bortglömda och jag ville bara att dagarna skulle ta slut så fort som möjligt för livet var en plåga. Livet kretsade bara kring siffror och dåligt mående, skådespeleri utåt mot de närmsta och mycket mycket sorg. Jag tänkte ofta på hur jag kunde ha det om jag inte hade varit sjuk. Jämförde med mina vänners liv och funderade på varför jag inte levde som dem. Varför jag satt ensam och ville vara ensam, när alla andra gick ut en fredag. Eller åt middag tillsammans, när jag låg ensam i min säng och domnade bort. 

 

Det är, kanske, obehagliga frågor att ställa till sig själv. Men också viktiga. För man måste ta ansvar för hur man lever sitt liv, vilka bitar man vill ha i det och vad man måste jobba med. Jag tänker ibland på mitt liv som ett stort tomt rum, som jag kan möblera hur jag vill. Ta in nya möber, kasta ut några andra. Måla om. Lägga in en mjuk matta. Hänga upp gardiner.