ungefär sådär

 

 

Allt känns fel. Jag drömde långa hemska drömmar i natt, jag var förlamad och kunde inte ens lyfta mina fingrar. Kroppen var som betong och jag vaknade av att tårarna rann i morse. 

 

En mysig frukost med sambo, fina kramar och kärlek. Sedan stressiga timmar på jobbet, vara glad-glad-glad, trevlig "hej" stort leende, kaka, kakor, bakelser, grädde. Trött. Så jävla trött!

 

Uppsatsen är inte klar än, den ska in imorgon bitti. 

 

JAG är inte klar än. Idag har kroppen bara känts stor och klumpig. Jag tycker den är fin: men det känns konstigt att bo i den. Den där frånvaron, den där avsaknaden av att känna MIN kropp. Den förvirrar mig. Och jag står och ser på mig själv i spegeln och det är inte jag. Det är någon vacker människa, men det är fan inte jag. 

 

När ska jag börja känna mig hemma i det här? När ska jag bara kunna slappna av, när ska jag sluta känna mig sådär fruktansvärt obekväm som jag gör vissa dagar? Jag vill verkligen tro det, att det kommer. Tiden har gjort udnerverk med allt annat. Men när jag är där i drömmarna vet jag ingenting. När jag vaknar känner jag mig tung och klumpig.