Den nya, kurviga versionen
Jag fick ett tips av min behandlare förra veckan.
Kanske ett av mina "drömtips"?
"Klä dig så att du känner dig snygg", minns ni att jag skrev det? Well...det gjorde jag idag. En ny blus och ett par jeans, som jag köpte med mamma för några veckor sedan. Fixade mig lite mer än vanligt. Och pang. Där var en fin version av mitt nya jag.
Kläder har alltid varit något som jag har intresserat mig för, likaså skor, väskor och accessoarer. Siluetter, out-fits, ja allt det där. Helhetsintryck av människor kan göra så mycket, ni vet, den där perfekt klädda människan? Man kan titta lite överallt och ser bara en sammanhängande stil, en genomgående smak?
Jag är inte jätteuppklädd varje dag. Men jag ska satsa ännu mer på att känna mig vacker. För det är en härlig känsla, det tror jag alla tycker. Det ger en lite extra kraft, att sträcka på sig och att faktiskt ha ett bättre självförtroende.
För jag har märkt en tendens hos mig: en tendens att börja använda lösa kläder. Gömma mig. Faktiskt funderat på hur jag kommer se ut i sommar, i bikini och sånt skit (ja, skit, ärligt talat!).
Jag har en kropp som vill vara kurvig. Jag har fått tillbaka min rumpa, jag har tuttar och en rätt smal midja. Kraftigare lår, ja jag är lite formad som en åtta faktiskt. På femtio-talet hade jag nog varit en pudding ;) Men inte i dagens samhälle (jag hatar egentligen det uttrycket, det låter som en gnällig pensionär) är det inte ett ideal hos oss kvinnor. Ja, jag skriver medvetet kvinnor, för jag vet så många fler killar som gillar kurviga tjejer än anorektiska.
Men vet ni vad? Jag skrev att jag såg en staty i Köpenhamn som hette "Stående kvinna" (tror jag?) vid Glyptoteket. Den hade jag velat ha en miniversion av här hemma. Men i brist på det så såg jag att sambo (tack min ängel) hade tagit en bild just när jag stod lite smått hypnotiserad framför den:
Ser ni någon skillnad mellan henne och "nutidens ideal"?
Det gjorde jag!
Jag vill inte vara en del av det där sjukliga idealet. Jag tycker inte att människor ska må så dåligt som man gör när man kontrollerar maten totalt, hetäter eller har ångest över sitt utseende. Om jag någonsin får barn vill jag inte att de växer upp med de löpsedlarna vi har idag. Även om jag inte kan förhindra det (tyvärr!) så ska jag fanimej sitta på mitt pensionärshem och veta att jag inte var en del av det där. För jag har hoppat av bantningståget. Det går åt fel håll.
Jag tror inte att man kan förändra sitt mående till något bättre genom att banta sig ner till undervikt.
Jag tror att man ger sig själv mycket sämre förutsättningar att leva ett bra liv genom att ständigt tänka på vad man äter/inte äter/tränar/inte tränar osv.
Jag tror mig veta att man aldrig är nöjd ändå.
Alltså finns det inget slut på den resan, inget annat än ett stup.
Ni vet, som en sådan där amerikansk western-film där bron har rasat framför tåget?
Jag tänker inte pissa mer på mig själv för att jag ser ut på ett visst sätt, nej jag tänker aktivt tänka på att vara snäll mot mig själv rent tankemässigt. Ännu mer än förr. Inte mata mig själv med tankar om hur ful och fel jag är. Ni vet själva hur jobbigt något känns om man tänker någon negativt om det? Det är faktiskt samma sak som med allt annat, om jag tänker att en kursbok säkert är sjuuukt tråkig tar det dubbelt så lång tid för mig att plocka upp den och faktiskt läsa.
Nu blev det här ett lite flummigt inlägg... Men jag har tyvärr många människor och löpsedlar kring mig dagligen och kan se hur genomgående all vikt-fixering är. Det tror jag alla vi gör, som lever nu.
Så även om det är svårt och suger att kämpa sig fri från en ätstörning, backa ett steg och äcklas över hur samhället ser ut angående vikt.
Bli förbannad och få energi: vi måste ändra det här!