ungefär sådär

För ett år sedan har jag inte kunnat göra något av det jag har gjort idag. Eller ett år? Det hade räckt med sex månader bakåt i tiden. 

 

- Jag hade kunnat äta frukost ensam, men långt ifrån "tillräckligt" eller på en halvtimme. Snarare två timmar.

- Jag hade inte kunnat åka hem till en kompis oplanerat, jag hade antagligen inte ens haft denna nya vän. Nej,   det tror jag inte. 

- Jag hade inte kunnat dricka kaffe och äta choklad tillsammans med henne. 

- Jag hade inte kunnat sitta och vara engagerad i ett tre timmar långt samtal med henne och en annan vän. Mat-planering, ångest och stress gjorde mig alltid så disträ. 

- Jag hade inte kunnat sitta ner så länge utan att ha tränat innan/vetat att jag skulle träna efteråt.

- Jag hade inte kunnat ta bussen dit och hem, hela vägen, utan antagligen försökt gå/cykla i snön. 

- Jag hade inte kunnat ta en ostmacka när jag kom hem, runt halv fem, för att jag var jättehungrig.

- Jag hade inte kunnat laga mat tillsammans med sambo, samma mat. Ris med créme fraise-köttfärsgryta (urgod btw!).

- Jag hade inte kunnat gå till Netto med sambo och köpa en egen påse lösgodis. Antingen hade jag köpt ingenting, typ cola zero, och deppat för mig själv under filmen för att alla andra käkade godis. 

- Jag hade inte kunnat ligga i min säng nu, med sambo, och känna mig sådär underbart lugn och lycklig som jag gör nu. Ångesten hade dödat mig, jag hade räknat, räknat, räknat och planerat morgondagen i siffror. Antagligen dragit ner rejält på det mesta eftersom jag säkert åt typ 200-300g godis ikväll. "Aja baja Emma, varför ska du få äta något gott och njuta precis som vanliga människor gör ibland? Nu blir du smällfet för att du gjorde det EN gång och alla kommer se ner på dig". Eller inte?

En av mina kära vänner idag tittade på min kropp, när jag stod och färgade håret i BH och byxor. 

Jag kände mig liiite obehaglig till mods, tänkte på "pluffs" på magen och sådant där fånigt. 

 

Sedan sitter vi på bussen tillsammans, på väg ner till centrum. 

"Alltså Emma, tränar du mycket nu? För du ser så vältränad ut, du har verkligen en superfin kropp!"

Jag bara tittar lite på henne, rätt chockad. Det här är en av de snyggaste tjejerna jag känner, tänk er naturligt smal men med bröst och rumpa!?

 

 

Och jag kände mig så himla kluven. En sida av mig blev såklart jätteglad, det är en underbar komplimang att få nu när jag faktiskt har min normalvikt. Min friska vikt! Men samtidigt känner jag mig så korkad. För sådär har jag tänkt så många gånger angående henne, och en del andra. Tänk om alla bara insåg att de är fina som de är och slutade längta efter det där andra gröna gräset någon annan har? Dalai Lama-varning på mig, jag vet. Men ändå...

 

Utåt sett är vi ju så jäkla lyckade allihopa, men om man gräver lite på ytan hos vissa kommer osäkerhet och problem upp. Men hur verkar du själv utåt? Egentligen? Brukar vi inte berätta om allt det där bra, som vi känner oss säkra över när vi berättar? Jag vet att många människor har uppfattat mig som världens gladaste energiknippe vissa dagar, när jag efter skolan har kommit hem och bara gråtit i flera timmar och drömt om att ta livet av mig. Fasader!!!

 

Bla bla bla, romaninlägg ;)

 

Imorgon blir en späckad dag, först ska jag till UMO och be om p-piller! Och nej, jag är inte rädd för att gå upp i vikt, det gjorde jag inte förra gången jag hade det. Jag tror det är lite myt?!

Sedan jobbar jag, 12-15 och stor risk att jag måste jobba över. På kvällen drar kören igång igen, så klockan 19-21 får jag äntligen sjunga igen! Puh...!!!

 

Så, varning på förhand om kassa uppdatering. Men minst ett inlägg, som vanligt...