ungefär sådär

 

Och nej, jag vaknade inte nu. Men halv elva. Nytt sömnrekord? Somnade i och för sig vid tre, så inte såå konstigt trots allt. 

 

Kvällen igår var fin. En bra nyårsafton, det är inte det vanligaste..? Ett oorganiserat knytkalas med tjugo andra härliga människor (blev större än jag hade trott!). Oorganiserat som i att i stort sett alla dök upp med olika pajer, haha. Säkert kort?

 

Allt kändes bra under kvällen, jag fick komplimanger för min klänning och träffade trevliga människor! Plötsligt glömde jag bort att jag för bara någon timme sedan suttit hemma och gråtit i mjukiskläder över att kroppen har förändrats så mycket...

 

Men sedan ringde jag mamma, som återigen påminde mig om självklara saker:

De kläderna är det fel storlek på. De passar inte mig. Jag är inte byggd för att ha så små storlekar.

Det är kläderna det är fel på. Inte min kropp. Den mår faktiskt riktigt, riktigt bra.

Men inte lika bra när jag trycker i den i för små jeans som skaver eller klänningar med för smala liv.

Såklart!

 

Dessutom bestämde vi oss för en större shopping i helgen. Det är lite tomt i jeanshyllan nu, efter den senaste rensningen. Och först nu känns det riktigt värt att investera i nya kläder, för de här kan jag ha resten av livet (om jag nu vill det, hurm). De andra har jag haft i i alla fall tre år, många är riktiga favoriter. Det är nog mer det som svider, faktiskt. Samtidigt känns det faktiskt lite spännande att kunna ha lite mer figursytt, lite urringning och så vidare. Ingent tyg som fladdrar i rumpan. Inga provrumslampor som avslöjar varenda blodådra på en. Inga expediter som smygkollar på en, medlidsamt. 

 

Den känslan ska jag nagla fast mitt i hjärnan. 

 

Imorgon ska jag baka tillsammans med bästis och en annan tjej jag pratade med rätt mycket igår. Vi har träffats tidigare också, genom bästis, men jag var nog för sjuk för att orka uppskatta sällskapet mer än att konstatera "trevlig". 

 

Dessutom tror jag att många skyr oss, sjuka. Det hade jag kanske själv gjort som frisk. Det kan inte vara så kul att fika med en kompis som är pinnsmal och alltid bara dricker svart kaffe så att hela fikan präglas av oro istället. Jag är verkligen ledsen för att mina vänner har fått ha det så, med mig. Och även när jag fick inbjudningar till olika saker tackade jag som regel nej. Jag orkade inte. Jag var för rädd. Eller bara utmattad. Oftast både och. 

 

Idag sprang sambo upp, käkade frukost och låste in sig i arbetsrummet med uppsatsen vi ska skriva nu under lovet. Jag då? Eh..

 

 

Jag försökte verkligen sätta mig ner. Men det går inte. Är lite bakis sedan igår. Trött. Inte sugen. Inte alls sugen faktiskt. Så hittills har jag... städat lite. Läst bloggar. Pratat i telefon med olika familjemedlemmar. Ätit chili con carne till lunch. Duschat, länge. Pussats med sambo. Gått en liten minipromenad tillsammans. Snart kommer storebror hit och fikar. Ikväll ska vi se Året med kungafmiljen (heter det va?) klockan åtta och sedan ska sambo jobba imorgon. Tidigt i säng alltså!

 

Nyårslöften då? Jag har faktiskt inga. Jag gillar inte övergripande mål, långsiktigt och sådant där. Det kväver mig mer än hjälper. Det är så förknippat med viktnedgångshets och annat smärtsamt. Istället tänkte jag ha några andra mål, som jag inte ens kallar löften:

 

- Se till att må mer eller mindre bra, varje dag genom att ta ansvar för mitt eget mående och miljöer. Alltså inte umgås med "fel" människor, slarva med mat/träning/annat som jag redan innan vet kommer att komma surt i efterhand!

- Stanna upp då och då och ge mig själv en klapp på axeln

Genom att göra detta, och lite annat tror jag att jag kommer att få en ännu bättre grund för att kunna släppa de sista mat-tankarna och faktiskt kunna bli helt frisk och fri!

 

För de här sista stegen är nog de svåraste. Jag måste lära mig att leva mitt liv så att jag blir glad, nöjd och helt enkelt mår bra! Ta hand om mig själv. Vara den personen jag egentligen är och vill vara. Men inte racka ner på mig om jag inte alltid lyckas. För det gör man nog aldrig, genomgående. Jag tror man vinner mycket tid och kraft genom att förlåta och gå vidare snabbt. Annars förlorar man så mycket tid till att vara ledsen och bitter. Ibland stressar det mig att veta att detta är mitt enda liv, som går åt till så mycket dumheter som jag har haft för mig. För att inte känna så försöker jag istället fokusera på hur mycket tid jag har kvar. Som nu. Ett helt år framför mig!!! Det är jag väldigt glad och tacksam för.

 

År 2013 kommer inte att vara ett perfekt år, det vet jag redan nu. Men det kommer att vara bättre än 2012. JAG kommer att bli ännu bättre, må ännu bättre och kunna njuta ännu mer av mitt liv. Och det räcker! Jag behöver inte börja träna fyra gånger i veckan för det, eller ha bäst på alla tentorna, skaffa massa nya coola vänner eller vad det nu kan vara. För om jag sätter ett likhetstecken mellan massa praktiska krav och ett lyckligt liv kommer det bli krokigt. Det vet jag av erfarenhet. Minimera förväntningar och drömmar, ha det som en liten drivkraft istället. Håll målen nära ditt liv idag, så att det är realistiskt att uppnå dem och att de känns bra att tänka på! Förvändla inte er själva till supermänniskor, var er själva istället och utnyttja era egna unika förmågor på bästa sätt. Att lära sig förvalta sina personliga fördelar är nog det absolut bästa sättet att kunna ta sig fram smidigt genom livet. Likväl som att veta om sina svagheter och ha taktiker för ur man ska kunna minimera jobbiga situationer där de yttrar sig!

 

Nu ska jag försöka att skumma lite rättsfall och förhandsavgöranden... Suck.. Men jag har i alla fall glasögon på idag, så jag känner mig lite pluggig.. Vi får se hur långt det räcker!