Vågar du vara rädd?
Jag är inget mega-Kent:fan. Men en låt poppade upp när jag cyklade hem från storebror precis: Våga vara rädd.
Har ni hört den?
Lite mycket blablabla som Kent brukar vara, men sedan kommer refrängen:
Allt allt allt kommer till den
som vågar vara rädd.
Vågar du vara rädd?
Jag inte bara vågar vara rädd: jag är rädd, ofta. Rädd för min sjukdom, rädd för mitt liv, rädd om mina relationer, rädd rädd rädd. Oro, oro, oro.
Men att vara rädd innebär att man har något att förlora. Något man är rädd för att förlora. Jag är rädd för min sjukdom, eftersom jag mår mycket bättre nu. Jag är rädd för mitt liv eftersom jag tycker så mycket om att leva och vill leva ett gott liv. Jag är rädd om mina relationer eftersom jag har människor jag älskar och mår bra tillsammans med. På så sätt har jag ju faktiskt allt: min hälsa, ett långt liv framför mig och underbara människor.
Har ni tänkt på det? Den där hemska rädslan som håller en vaken på nätterna, vad den kan betyda i positiv bemärkning? Så länge man är rädd vågar man också hoppas, eller hur? Hoppas att det inte ska bli på ett visst sätt.
Att känna rädsla är jobbigt. Stressande. Men jag ska försöka vända på den där negativa betingelsen och faktiskt känna efter varför jag är rädd och vad jag är rädd för att förlora. Rädslan i sig är väl ingen härlig känsla, men när jag tänker efter nu kan jag se alla fantastiska saker jag värnar om.
Jag tror också att vi är väldigt olika, vi människor, angående oro och rädsla. Vissa, som jag, oroar ihjäl sig över de mest märkliga saker. Tänker år framåt, bakåt, nutid, "tänk om", "kanske ändå" osv. Det tär på en som människa. Man sover dåligt, man spänner sig och får ont i kroppen.
Om jag kan lära mig att se sakerna jag har och även de saker jag verkligen vill ha/göra, så kanske den där negativa oron kan lämna min kropp och ersättas med en produktiv och mysig trygghet.
Men att vara rädd innebär också att man bryr sig, känner saker. Och DET tänker jag värna om, min empati och mitt känsloliv! Oavsett hur jobbigt det är ibland är jag stolt över min magkänsla. Den leder mig många gånger helt rätt och är min måttstock i många situationer.
SÅ: Det är okey att vara rädd. Bara man inte stannar vid den första känslan!