ungefär sådär

Heeeeeej!!!!!

 

Okey, lite piggare och gladare än jag känner mig. För att vara ärlig är jag helt slut efter att ha travat runt i Köpenhamn i snö och blåst i nästan tre dagar..! 

 

Resan har varit bra. Jobbig, bitvis. Kvällarna är jobbiga igen, minnen poppar upp och ropar hej. Jag minns så mycket nu, så mycket jobbiga saker jag måste lära mig att leva med. Som jag har gjort. Som jag har varit med om. Och nej, jag har inte varit med om en gruppvåldtäkt, mina föräldrar slog mig inte som liten, ingen har dött. Men nätter, instängd på olika ställen. Långa dagar, ensam. Ensamma nätter i ätstörningens tecken. Kort sagt, sjukdom. 

 

Fyra år av sorg. Och nu en kropp jag inte riktigt accepterar (än!). Men vet ni vad? Sambo och jag gick förbi Glypoteket idag, och där stod en fin staty. "Stående kvinne" tror jag den hette. Hon var vacker. På det där kvinnliga sättet, som min kropp har förvandlats till. Lår, rumpa, bröst. Mjukhet. Kurvor. Hon bara stod där och hade till och med haft en skulptör som säkerligen slitit sitt hår för att få till just de där kurvorna. 

 

Jag är en kvinna, ekade i huvudet. Såg mig själv i skyltfönstren, sådär granskande som vanligt. 

 

På något sätt känns det som att jag har fastnat lite i tiden, mentalt. Jag är inte sjutton längre. Jag fyller tjugotvå om ynka nio dagar. Någonstans gick jag och blev vuxen. 

 

Även om minnena kan få mig att känna det som att jag har levt i tusentals år, levt för många olyckliga liv, så är det mycket jag har missat. Jag har inte rest en massa med vänner, jag har inte levt ett fritt liv med vänner, fikor och middagar. 

 

När jag satt och åt en falafel med sambo förra veckan blundade jag och njöt. Inte bara av den goda falafeln, utan jag kände mig så tacksam. "Tack gode Gud/ande/liv/någonting annat för att jag fick äta en falafel innan jag fyllde tjugotvå". 

 

För det jag har blivit absolut bäst på genom alla motgångar och svårgheter är att vara tacksam för det lilla. En dag utan ångest, en dag med vänner, en dag med solsken... En perfekt kardemummbulle!

 

Så oavsett vad jag har missat eller inte genom åren så har jag lärt mig två saker: jag uppskattar mycket fler saker än jag gjorde som frisk, saker jag då bara tog för givet. Och jag kan fortfarande göra alla de där andra sakerna, och alltså njuta av dem ännu mer nu!

 

Därför kunde jag äta danska wienerbröd, därför kunde jag äta fantastisk italiensk glass till efterrätt. Därför kunde jag äta scramble eggs till frukosten och därför kunde jag ligga i hotellsängen och se på film med sambo och en stor godispåse. 

 

För jag är en kvinna, en vuxen kvinna, som har hela livet framför mig. Och ett så efterlängtat liv, ett liv jag vet att jag verkligen kommer att uppskatta. 

 

Har ni sett filmen Vanilla Sky? Jag brukade älska den filmen, jag har nog säkert sett den tjugo gånger. I alla fall, huvudpersonens "misslyckade" vän Brian säger: