ungefär sådär

Jag har träffat två supermänniskor, speciellt V som ja... bara är sådär som V kan vara! Jobb, sova, äta, umgås, gå promenader, fjanta runt, äta, sova, jobba. Typ. Det händer saker hela tiden, och jag kan nästan längta efter kvällen, när jag väl ligger i min säng, läser lite och hinner fundera igenom allt som hänt under dagen. Det här behövde jag verkligen göra. Det är som en liten pilgrimsfärd, fast ut i det där läskiga friska okända livet. Inte hemma, med trygghet och kärlek, nej utan ut i något helt nytt (på alla sätt) och landa på fötterna. Jag är så stolt över mig själv, den jag är nu och hur jag ser på mitt liv. Hur jag låter andra behandla mig (och framför allt: inte behandla mig!), den människa som jag numera låter nya personer lära känna. Ensamhetskänslan är inte lika närvarande hela tiden, även om jag tror att jag är en sådan där människa som kan känna mig väldigt ensam i mina tankar stundvis. Det är nog bara sådan jag är, nu handlar det i alla fall inte om någon mördande ätstörning utan nä. Det är nog bara lite deppighet som flyter in för att sedan ebba ut. 

 

Och jag ser så klart på livet jag lever hemma, det bra och det dåliga. Vad jag längtar tillbaka till och vad jag inser att jag måste ändra på. För att fortsätta må bra. För att fortsätta vara super-Emma. Precis som jag är, med mina goda och dåliga sidor. För det är en jäkla härlig tjej jag ser i spegeln nu, en vacker ung stark tjej som ler glatt tillbaka med hela ansiktet. Pigga ögon och en frisk stark kropp. Där är hela min resa och ändå inte. För det andra, det syns kanske lite, men man kan inte se den jag var längre. Kan inte jämföra med den stympade versionen av mig själv, när man ser mig nu. Jag glömmer bort det och ler lite när jag kommer på det, glatt ätandes en pizza eller något annat livsnödvändigt.