Fina livet, fina vänner
Fin lång dag, som började med seg ensamhet!
Det är fortfarande fantastiskt hur mina dagar och känslor kan vända, nu när inte ätstörningen förstör allting. Jag kan vakna, som idag, och känna mig så fången i tillvaron, ensam. Sedan plingar det till i telefonen och vips är livet roligt igen. Förväntansfullt åka iväg, träffa E och spendera hela dagen med honom. Förmiddagsfika på ett undangömt café vid St Knuts, strosa runt bland fina gamla hus, köpa med falafel och käka lunch på en solig bakgård med vänner. Cykla ut till Scandiabadet, doppa sig i femtongradigt vatten utan att frysa ihjäl. Torka långsamt, äta glass och dricka starkt kaffe medan man sakta ser ut över havet. Stöta på en gammal vän jag tappade kontakten med under sjukdomen och planera in en middag med henne imorgon kväll. Hem, till en fin lägenhet där en fin sambo väntar. Mysa, gå promenad. Må bra.
Prata med bästis som jag ska träffa imorgon efter mitt behandlingssamtal, inse att hela dagen imorgon kommer tillbringas med vänner, och längta lite redan.
Bara leva.
Veta att det finns människor som älskar en,
och faktiskt förstå varför de gör det.
Veta det, eftersom man gör det själv.
Älskar sig själv,
med alla sina fel och brister.
Ibland störa sig,
ibland vilja ändra lite,
men som en kär vän.
Jag har saknat mina vänner så otroligt mycket som sjuk!
Och jag är SÅ JÄVLA GLAD över att de äntligen kan få vara där, med mig igen!
Det är sann trygghet!