ungefär sådär

Det är inte lätt att komma hem med nya erfarenheter och tankar, man inte haft innan. De har inte fått plats i mitt liv här, samtidigt är jag glad för att jag har växt så mycket som människa. Som Emma. Jag har fått en ny älskad vän, jag har varit igenom saker som tidigare hade fått mig att darra av ångest. Men det har alltid känts som att jag klarar det. Jag klarar faktiskt allt. 

 

I torsdagskväll överraskade jag en väldigt förvånad (ja, faktiskt chockad!) sambo genom att komma hem nästan en vecka tidigare. Det var bland det roligaste jag har gjort, faktiskt. Dagarna hemma har rusat iväg, med kanske lite för mycket att göra. Vänner, familj. Sambo, sambo, sambo. 

 

Så mycket tankar. Om hur jag lever, vad jag gör, vad jag inte gör. Ifrågasättanden som har gjort ont att fundera kring. Vad som saknats i mitt liv tidigare, vad det var som gjort mig olycklig nog att falla in i ätstörningen. Nästan söka mig till den. Varför behövde jag all den kontrollen när jag bara kunde ha levt som mig hela tiden? Vilka val och förändringar har jag gjort för att "trygga" min framtid från all den ångesten jag bar på så länge?

 

Det finns såklart inga självklara svar. Inte på så pass svåra frågor. Men jag känner att jag har förändrats i grunden av den här tiden. Det finns ingen väg tillbaka, även om smärtsamma förändringar kanske kommer att växa fram. För jag vill känna, jag vill se, jag vill må bra. 

 

Jag vill aldrig mer känna att jag står still. Jag vet mer om vad jag vill ha i min framtid, även om det mest liknar ett kollage med ett enormt vitt papper och några fastklistrade bilder här och där. Den ska aldrig bli helt full, den ska få växa med tiden och bli det jag mår bra av just då. Där. Där jag är då. 

 

Men jag vet mycket mer om mig själv. Jag är en varm känslomänniska, mjukis, lite för snäll ibland med ett stort hjärta. Lättirriterad, rastlös, envis som synden, glad som en lärka eller arg som ett bi. Inte lika destruktiva känslosving, inte nattsvart ångest eller strålande solsken. Lite mer mittimellan. Framförallt faller jag aldrig lika långt ner som tidigare. Aldrig. 

 

För det finns en balans i mig nu jag inte hade förr. Antagligen har jag bara blivit lite mer säker och lite mer vuxen? Släppt tonårsångesten och insett att det inte behöver kännas så, vara så. Det är inte jag, det var jag under en period. 

 

Det har hänt mycket denna sommaren.

Men det viktigaste har varit min egen utveckling, ingenting annat.