ungefär sådär

 

Tack för fina ord, de värmer verkligen!

Din fråga är mer än begriplig, jag känner verkligen igen mig i dina tankar kring "måste-vara-smal". Men innan jag svarar på den tänkte jag bara bryta ner dina meningar i några viktiga stycken:

 

För mig som föredetta ätstörd vet jag att de orden är stora och viktiga, att du har börjat komma på rätt väg, mot friheten. Men som friska Emma reagerar jag ändå, eftersom jag tror och hoppas att du en dag skriver till mig att du mår bra, din kropp mår bra och att ni två har allt ni behöver. Nöj dig aldrig med ok eller för det mesta. Det går att komma till super och alltid! Och du kommer också komma dit!

 

Men, över till din fråga! Jag tycker mig ana att det är en väldigt tuff period nu, jag tyckte det själv när jag var där. Det kändes lite som i valet och kvalet, jag åt bättre och märkte att kroppen ville förändras. Växa. Kompensera inte! Våga! För det är verkligen det det handlar om, att se sina tankar för vad de är: sjukdomens försök att dra tillbaka dig ner i skiten. Innan du blev sjuk kände du nog inte att ditt mål i livet skulle vara att bli smal smalare smalast? För det är inget friskt mål att ha, eller en frisk press att känna, den där smalhetshetsen. Eller hur?

 

Ens kroppsuppfattning som sjuk är rent åt helvete. Det tror jag redan att du vet. Från en dag till en annan (eller varför inte timme efter timme?) ser du olika saker när du ser dig själv i spegeln. Ibland lite mer klarsynt, ibland helt fel. Men alltid fel. Det som tog mig längst tid var att se mig som jag är på riktigt, inte lägga till här och där. Skev kroppsuppfattning är något som tar tid att bli av med, jag kämpar med det ibland nu med. Alltså: du kan INTE lita på vad du känner och ser just nu! För att orka bli frisk bestämde jag mig för att lita på andras ögon. Sambo, mamma, min behandlare etc. De fick vara mina ögon angående mig själv. Jag fick dem båda (fånigt nog, men jag tror jag behövde den sjuka tryggheten) att lova att om jag blev överviktig skulle de säga ifrån. Det har de fortfarande inte gjort och jag tror inte att de kommer behöva göra det. För nu ser jag själv istället. Du måste våga lita på vad andra som älskar dig och som du litar på ser. 

 

Om det är till någon tröst kan jag berätta att det var det sista svåra steget att ta för mig, att acceptera min kropp för hur den vill vara. Jag ryser när jag minns hur jobbigt det kändes att tömma garderoben på för små kläder, hur jag grät när jag skulle gå till en föreläsning och tjockhetskänslorna kom. Det var verkligen hemskt och jobbigt och tufft. Samtidigt är också en väldigt viktig process, som ska leda dig till att faktiskt tycka om din kropp som normalviktig! För ärligt talat, det gör jag idag. Även om jag hade skrattat åt den som påstod att jag skulle komma att göra det för ett år sedan. 

 

Se att det är sjukdomen som känner "bara jag är smal" och faktiskt inte du,

för genom att bena ut vem som känner vad kan du besegra de värsta tankarna, 

befria dig själv bit för bit från en dödlig sjukdom

och bli frisk, fri, vacker och lycklig!

 

För frisk, fri, vacker och lycklig väger faktiskt miljarder gånger tyngre

än att vara smal!