ungefär sådär

Pluggandet har gått bra, det känns lugnt inför tentan (eller, så lugn man nu kan vara?), en liten runda till gymmet med sambo och hans vän. God pasta-lunch, lite mellanmål, massa clementiner och någon chokladbit. Indisk hemlagad mat, mycket kramande. Jag tror att vi båda mer eller mindre medvetet tänker på lördag. 

 

Nu sitter jag i alla fall, mätt och belåten, i den kära gamla soffan. Ansiktsmasken är på, datorn i knät med Jose Gonzalez och sambo som sällskap. Riktiga mys-män, lucky me ;)

 

Livet kan vara så otroligt vanligt, trots allt. Tänker ni också på det ibland? Dagarna som flyter förbi, för att sedan glömmas. Jag ser det inte som en förlust, eller något man ens ska fundera på att sörja. Tänk vad lugna dagar? Att bara må bra hela dagen, göra "vanliga" saker och känna sig trygg. Annars minns man ju dagen som något dåligt, eller hur?

 

Jag tror att jag har lärt mig att se mitt liv mer för vad det är. Jag kanske, utifrån sett, är en helt vanlig "Svensson", men det gör ingenting. För jag är ju jag. Det är någon trotsig tonårsdröm, det där om att vara så jävla annorlunda. Sedan inser man förhoppningsvis att man är det genom att just bara vara sig själv. 

 

Jag var annorlunda som smal. Människor glodde efter mig, jag fick kommentarer (både positiva och negativa). Uppmärksamhet. Hallelujah. Men det var oftast inte alls roligt. Jag såg de där medlidsamma blickarna, de chockerade, ibland arga. Ibland bara beklagande. Stackars henne, sa de. 

 

Jag vill inte bli känd som ett offer. Jag är ellre en normal frisk kvinna. En normal, lycklig, kvinna. Varför ska någon komma ihåg mig för att jag är så himla smal? När de kan tänka på mig och tänka intressant, rolig, fin, smart, söt osv. Jag har fått ett liv, en chans. Jag vill inte jaga något resten av livet. ag vill inte springa genom livet tills det tar slut och jag inser att jag aldrig hittade det jag alltid sprang efter. 

 

På mitt eget vis.