Trötthet
Ännu en pluggdag,
och tentaångesten börjar infinna sig!
Jag accepterar den, det är okey. Flytten på lördag, det är okey. Allt är okey Emma. Du behöver inte låta bli att äta, du behöver inte vräka i dig. Du kan det här, du klarar det här. Du kan andas i de där jävla trekanterna de har lärt dig, du kan ta en atarax om paniken kommer, du kan ligga ner och ta det lugnt ett tag. Du har vänner att ringa, du har en fin familj som alltid finns där, du ska prata med bästis senare idag. Det är okey. Och även om det inte känns okey, så kommer det kännas okey.
Det är inte rätt läge nu Emma att backa tio steg. Det är inte rätt läge att bli sjukare när du behöver vara stark. Det är inte rätt att slå på sig själv när livet känns jobbigt. Du vet ju det egentligen, fina fina Emma. Du vet ju det! Du är ju smart och stark och fin, även om du ibland inte känner det. Tänk på stunderna när du känner det.
Och så vidare. Ett tragglande, som håller mig över ytan vissa dagar. Lite mysigt mantra-aktigt. För det hjälper. Snutta lite med sig själv, prata tröstande, uppmanande men förstående. Inte för mycket press. Bara vissa gränser. Man måste våga se vad det är som påverkar ens psyke negativt för att kunna avgöra hur man ska hantera det, eller hur?
Så det gör jag nu. Försöker se klart på saker och ting.
På mig, på andra.
Klart och tydligt, tanke handling konsekvens eller hur det nu var.
Jag minns faktiskt från allmän psyk i Malmö, hur en sköterska sa det till mig.
En sådan där klantig sköterska med noll koll på ätstörningar egentligen.
Men hon sa:
"Du gör handling, konsekvens, tanke.
Men det borde vara tanke handling konsekvens!"
Och det tankemönstret är guld värt!