ungefär sådär

Mycket skola, lite matångest, tjafs med sambo. Tungt, axlarna är förvandlade till muskelknutor. Det blåser kallt ute och föreläsningarna är tråkiga. 

 

Nu ska vi strax iväg till kursens sista föreläsning, sedan är det tenta nästa fredag. Imorgon kl 09 är det behandlingssamtal, idag efter föreläsningen ska jag träffa en kär gammal vän K och fika på stenugnsbageriet. Det känns som ett annat liv, när jag hängde där nästan dagligen. 

 

Hittade mina zopiklon igår. Dagar som denna saknar jag mina tabletter faktiskt, saknar känslan av avstängdhet där jag bara kunde fokusera på annat än jobbiga känslor. Jag vet inte vad jag ska göra med dem! Ligger ett hetssug i bakhuvudet, men tanken på mängderna godis etc. gör mig illamående. Det är nog mer avstängdheten som lockar, vilket är skönt att inse. Min kropp mår ju bra i alla fall. Skönt att någon del av mig gör det. 

 

En stor lycka i livet är mina fina fina älskade vänner! Både i verkligheten och här genom bloggen. Det är fantastiskt att få ett gulligt sms, ett samtal, en kram, en blick. De får mig att känna mig älskad. Bara för precis den jag är. 

 

Så jag orkar, fanimej att jag orkar. Det blir bättre igen, eller hur? Tjafs löser sig, skolan går upp och ner, muskelknutor kan masseras bort. Så länge jag vet vart jag har mig själv kan ingenting knäcka mig. Och jag litar på mig själv. Jag vet att jag kan göra det. 

 

Perioder som denna drar jag mig lite för att blogga, dels vill jag inte lämna ut något om sambo, dels vill jag inte tynga bloggen och genom den er med negativa känslor och tankar. Sedan kom jag att tänka på de gånger jag har mått dåligt och sedan läst om andra som också mår dåligt. Det är ju skönt ibland att känna och tänka "Jag är ju inte ensam! Det är inte bara jag som känner såhär ibland!".