ungefär sådär

Det har varit en lååång dag med mycket tankar och känslor. Mycket kärlek, från vänner och familj i alla fall. Veckans obehag börjar luckras upp och jag ser mig själv igen. Den där fina, fantastiska personen jag egentligen är ;) 

 

Det har, som ni vet, varit tungt ett tag. Men jag känner min egen styrka nu, jag känner att jag har kraften att vända i tid. Ta kontroll över mitt mående, ta mig från "dåligt" till "bättre". Jag kan. Jag vet. Jag är så mycket starkare nu!

 

Och jag kan klara mig ensam, jag kan klara mig med andra. Jag börjar veta vart jag har mig själv, i fler och fler situationer. Jag vet att det är ren lögn när röster viskar "värdelös, ful, egoist, överkänslig". Det vägrar jag lyssna på. Jag är ingen dålig människa! Tvärtom.

 

För vi har nog alla människor i vår omgivning som trampar på oss. Ni vet, den där personen som kan säga av en vid anklarna? En blick. Ett ord. Tystnad. What ever. Elaka människor som behandlar dig dåligt. Som får dig att må dåligt. 

 

Gör du som jag har gjort så länge? Det vill säga, intalar dig att det är ditt eget fel? "Om jag bara var bättre, om jag bara gjorde si, eller om jag bara sa så. Om jag var smartare, duktigare, snällare, omtänksammare. Om". Stryk "om". Människor får inte behandla dig dåligt. Människor ska inte få dig att göra illa dig själv, tänka illa om dig själv eller få dig att tvivla på dig själv. Det finns så mycket osäkerhet och kass självkänsla i ätstörningarnas värld, det vet ni. Men det behöver inte fortsätta vara så!

 

Kan du se dig själv i spegeln och känna att du duger? Eller hör du en liten malande, elak röst? Kanske andras ord, som etsat sig in i ditt hjärta? Eller dina egna?

 

Det ska inte vara så. Det får inte vara så. Varför är vi så jävla snälla? Så förstående, så vi maler ner oss själva istället för att våga se att det kanske är fel på någon annan? Är det lättare för oss att lägga all skuld på oss själva? Vad är det som är så farligt med att lägga skulden på någon annan? Varför lyssnar vi inte på den där lilla rösten som skriker "fel fel fel, du är ju bra! Du har ju inte gjort något! Sluta skuldbelägga dig själv!". 

 

Jag är en snäll människa. För snäll. För jag låter andra trampa på mig, för att undvika konflikter. För att allt ändå är beroende på mig. Mitt beteende. Mina straff från andra. "Om jag bara var en bättre människa". 

 

Det är hemskt. Det är jobbigt att se det här. Jättejobbigt. Men det börjar komma upp inom mig, känslomässigt, det gick upp ett ljus på mitt senaste behandlingssamtal. Jag kan inte leva sådär. För det kommer alltid finnas människor som inte tar ansvar för sitt beteende gentemot andra. Och jag gör mig själv till ett tacksamt offer för de människorna genom att ta på mig all skuld och alltså ge dem full spelplan, där jag alltid förlorar.