ungefär sådär

Detta var en blogg om att ta sig ur den sjuka, ensamma världen en ätstörning isolerar oss i. Den handlade om kamp och strävan att hitta tillbaka till mig. Bara mig! Efter ett år i terapi, många tårar, jäklar-anamma, skratt och insikter har jag äntligen nått mitt mål: friskhet! Pepp, hopp, framsteg, bakslag och idéer!

Att ta tag i problemen

Publicerad 2013-03-08 20:11:00 i Allmänt,

Ibland får man bara rulla upp ärmarna,
och ta itu med saker.
 
Våga se dem för vad de är, istället för att stagnera i dåligt mående, frossa i det och låta saker bero.
 
Ja, det är precis vad jag har gjort de senaste dagarna. För det är ju dags att må bra, det är dags att leva. Det finns en stark röst inom mig, som har växt sig just stark nu under hösten. En röst jag har lärt mig att lyssna på, som leder mig framåt och inte rakt bakåt. 
 
Därför hetsäter jag inte ikväll. Det är inte mitt fel att livet inte är perfekt mest hela tiden. Därför har jag inte låtit bli att äta eller skurit ner på normala portioner. För det är inte min kropp eller mat som ställer till det. Det är inte där problemen är, jag måste däremot se till att ta hand om mig själv extra mycket för att orka ta tag i det "dåliga" och våga se att det kommer bli bra. Inte bara bättre, det kommer bli bra!
 
Jag och sambo har en dålig period, och nästa lördag kommer jag tillfälligt att bo hos några vänner i Malmö istället. Två veckor. En paus från dåliga vardags-hjulspår och för att se saker klarare. De bra sakerna!
 
Idag mår jag bättre. Jag har varit på behandlingssamtal och ååhh vad jag tycker om min behandlare! Stark, stöttande, ifrågasättande, klarsynt, krass, uppmuntande, ja allt i en härlig mix. Utan henne hade jag aldrig kommit så långt som jag faktiskt har. Jag är  lycklig över att vara berättigad till den vård jag får nu!
 
Nu då? Nu är det fredagskväll, det finns lite naturgodis inhandlat och *trumvirvel* lite tiramisu-glass (låter inte det gott så vad?). Bitter moon ska snart sättas igång, med en egengjord enorm kycklingwrap i magen (mums!). 
 
Så kramande med sambo, film och mums.
Bra magkänsla.
 
Jag tänker aldrig tappa bort mig själv igen. 
Därför känner jag mig så in i helvete stark! 
 
Kom ihåg det: om ni vet var ni har er själva och tar hand om era fysiska behov,
har ni SÅ mycket bättre förutsättningar att påverka de psykiska bekymren! 
 
 

Kommentarer

Postat av: annii

Publicerad 2013-03-09 06:39:13

modig, emma, modig.

Postat av: a

Publicerad 2013-03-09 17:46:50

Modig du är så modig.!

Jag sitter i en sits, där jag ser min sambo leva ett socialt, glatt o bra liv. Han har vänner,kollegor, umgås med dom, är glad. Sen har han mig. Och jag är ensam utan han, jag har åsidosatt mig och alla mina behov i så många år att jag numera känner mig svartsjuk över att han likväl skulle kunna leva utan mig. För han har mer i sitt liv. Med eller utan mig.
Ändå vågar jag inte tex flytta, plugga eller vad ja nu vill. Istället är jag i Åre, säsongar. Bland folk som älskar skidåkning. Något jag är nybörjare på. Och får åka själv , jobba själv. Ja du hör, självömKan, de är jag bra på.

Men i slutändan är jag väldigt väldigt ledsen över känslan att jag är så ensam. Trots pojkvän som älskar mig o inte hämmar mig. Jag gör det. Men vågar inte ta steget o kanske va separerade, åt varsitt håll. För jag vill inte förlora han. Vilket jag är rädd att göra. Om jag flyttar.

:,(

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela