ungefär sådär

Allt känns lite tomt och jobbigt, det är svårt att veta att tuffa saker är på gång. Ibland vill jag bara lägga mig ner på golvet och inte orka mer. Faktiskt. Tänk vad skönt det hade varit. Ni vet, som tvååringar i mataffären?

"Jaaaaaag viiiiiillllllll *hulk hulk* iiiiinte mer!!!!!!!"

Kruxet är att jag är tjugåtvå år, ser mig själv utifrån med en knastertorr röst alltför ofta och dessutom: vem ska plocka upp mig från golvet? Det finns inga supermänniskor som orkar kånka runt på oss. Hur mycket jag än önskar det ibland, att någon bara lyfta upp mig i sitt knä, torkade tårarna och frågade "var gör det ont lilla gumman?"

 

Det finns väldigt starka och bra människor, däremot. Min bästis är en av dem. Min mamma med, storebror och sambo också. Men de kan inte rädda mig, de har en relation till mig (vänskap/familje/kärleks) där jag måste stå för en del energi. Faktiskt. Jag var nog dödstråkig att umgås med när jag var sjuk, allt handlade om mat, min kropp, konstiga tider, noja, dåligt mående osv. Eller ingenting. Tystnad. 

 

Ändå känner jag ingen press mina närmsta. Att vara något annat, eller vara mer än jag orkar. Däremot finns det fortfarande bekanta jag får den känslan av. Ni vet, lite som clownerna på cirkus när de springer in i och publiken håller andan, redo att skratta. Jag vill inte vara en hårt sminkad clown på en trapets. Och när jag ramlar är det inte för att roa, det gör ont. 

 

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Bara att jag umgicks några timmar med en bekant innan idag och fick den där känslan. Om jag inte är rolig kommer hon tycka att jag är tråkig. Hemskt. Vedervärdigt. Ursäktade mig och smet hem istället. Usch. Personen ifråga verkade inte förstå någonting och frågade om jag inte ville komma och se Melodifestivalen med dem ikväll. Urm.

 

Nu sitter jag ensam hemma, efter att ha varit och handlat med storebror. Ett glas vin, nya reajeans på mig (gaah, fantastiskt sköna!!!), och känner mig rätt ensam. Inte obehagligt. Men mentalt. 

 

Det är inte logiskt. Jag har precis skrivit om bästis, min bror. Sambo kommer hem snart. Men jag har nog alltid känt mig lite ensam. Ordnierades med "du tänker för mycket, på konstiga saker". En drömmare. Och nu när huvudet är helt igång igen så visst, då kommer tankarna. Om världen. Om människor. Om våra liv. Om våra mönster. Om våra "måsten" och "borden". Ifrågasättande. Sorgsenhet. MEN även mycket glädje. 

 

Att det är inte så farligt att vara levande som man kanske tror, som sjuk. Jag slutade döva alla starka känslor genom svält och hetätningar. Nu sitter jag med dem i soffan istället, alla mina tankar och drömmar. Så så ensam är jag ju inte. Bilder och ord kommer alltid att flasha förbi i mitt huvud, nu som frisk. För sådan är jag. Jag tänker mycket. Men det är okey. För sådan är jag. Det är, nu när jag känner efter, faktiskt lite hemtrevligt. Att bara kunna sitta avslappnat med sig själv och tänka. På allt möjligt. Det behöver ju inte vara dåligt, och det är verkligen inte kcal, vikt och andra onödiga siffror jag behöver lägga energi på längre.