ungefär sådär

Ni vet nog vad jag talar om, mina kära läsare.

Det där som kallas känslohantering.

Det där som yttrar sig genom rastlöshet, kontrollbehov, panikattacker, självskadebeteenden.

Att slå på sig själv, när livet inte blir så som man vill.

 

Är det därför så många av oss är fantastiska, smarta fina människor?

För att vi har haft så mycket förväntningar och ambitioner?

För att vi är självkritiska i alla situationer och tar stort ansvar för våra egna beteenden?

Är det för att vi växer upp med bekräftelse genom prestationer, 

är det för att vi är fyllda av möjligheter?

Egentligen.

 

Är du den där ansvarsfulla medlare?

Som dömer dina egna tillkortakommanden hårdare än andras?

Som gör allt för många som inte gör något för dig?

 

Jag har mer och mer insett hur jag beter mig och det är smärtsamt att tydliggöra mönster man följt länge. För det ser inte bra ut. Jag tror att en ätstörning ofta är en kombination av ens egna känslor men också ens eget beteende, vilket påverkar bilden av en själv. Mitt värde satt i handlingar, andras uppfattning av mig och min egen bild som definierades mycket genom de två första faktorerna. Bättre, alltid bra nog. Sträva, bli bättre!

Skit i det. Släpp det. Döm dig själv efter din egen måttstock, ha samma syn på dig själv som en nära vän. Vi växer upp i en värld där man ska lyckas med karriär, familj, utseende, personlighet, allt allt allt finns det lyckliga exempel på som pumpas ut i form av tidningsreportage, TV-prgram, vänner, vänners vänner, skola, allmänna åsikter osv. Det finns överallt, kort sagt. Vi växer upp med tydligt avgjorda normer över hur en lyckad människa är. För vilket barn som svarar i en kompis-bok att man vill bli "kändis" vet vad det innebär? Egentligen. Mer än att andra människor vet vem du är, att du är en lyckad "glammig" person. Jag tror att ni kan komma på hur många exempel som helst själva. 

 

Lycka kommer vi aldrig att hitta genom andras syn på oss. Och när vi inser det blir vi nog bara ännu olyckligare. När jag var liten tänkte jag ofta på människor som lera, en klump man kunde forma lite hur som helst. Tabula rasa och allt det där. Men om alla vill ha en vas, fast du trivs bäst som en temugg? Och så står du där inne i ugnen och bränns, fast i en form du inte vill ha?

 

Man behöver inte allt det där. Det är idealiserade bilder, det är mycket skitsnack. Så mycket yta. Linda Lampenius är ett bra exempel på en utåt sett lyckad människa som egentligen var enormt ensam och väldigt sjuk. Bakom ytan. Det finns säkert tusentals andra. 

 

Vi ska inte sätta mål efter vad andra kommer tycka. Eller tänka. Eller se, när de ser på oss. Skit i det med! Det svåraste är väl inte att veta vad andra tycker, det talas det ändå så mycket om överallt. Vad tycker du? Vad vill du? Hur mår du? Hur påverkar du ditt mående?

 

Man behöver inte "lyckas" för att man har potentialen att göra det. Jag behöver inte bli medlem i Mensa för att jag är bra på matte. Jag behöver inte bli publicerad författarinna för att jag tycker om att skriva. Det är inte steg två som är viktigt, allmänhetens bekräftelse, utan steg ett är det värdefulla: varför jag gör det. Varför du gör någonting. 

 

Man behöver inte förverkliga allmänhetens drömmar, kort sagt. Inte heller uppfylla deras mallar för "lyckad människa". 

 

För jag vet nu, tjugotvå år efter att lerklumpen Emma kom till världen, att jag inte vill vara en vas. Eller en tekopp. Bara mig. Så jag drejar på, letar former jag trivs med. Duttar lite, börjar om med vissa delar. Det är lite spännande att se vad det kommer bli. 

 

Ni vet, de där som strålar lite? Som ler med hela kroppen. Harmonin som ligger över dem. Tilltron till sig själva, tillförsikten inför framtiden. Trygga människor, som lever efter egna måttstockar. Det eftersträvar jag! Där finns inga generella mått. Inga generella riktlinjer. Bara individuella. Jag måste våga känna efter hur jag är, hur jag vill vara, vad jag mår bra av. 

 

Och jag vet att detta är ständigt återkommande ord och tankegångar här på min blogg.

Men finns det något viktigare, egentligen?