ungefär sådär

Men de är ju inte de enda känslorna mat framkallar hos en ätstörd person. 

Känner ni igen:

 

Som ätstörd vet jag inte hur många timmar jag spenderade, surfandes efter recept etc. Och då inte bara "recept", dvs tips på mat med minimalt kaloriinnhåll och ändå tillräckligt "okey" för att kalla föda. 

 

Nej, jag ville se feta maträtter, bakverk, kakor, glass, godis. Alla de "förbjudna" sakerna, som jag i hemlighet längtade ihjäl mig efter. Matprogram. Det är ju nästan lite som porr när en ätstörd ser på det. Allt på förbjudna listan tillagas till någon himmelsk maträtt och sedan ser man hur människorna sitter och äter det tillsammans.

 

Och alla dessa "recept". Jag vet att jag har skrivit om det innan, men jag kan inte sluta ifrågasätta det. Jag minns hur jag försökte äta psylliumfrön, hur de geggade ihop sig till någon geléaktig gegga och hur svårt det var att svälja ner den sörjan utan att kräkas. Eller den malda versionen fiberhusk, som också blir någon konstig gelé, även när man bakade med det. Och när jag stod där med halvt fastbrända pannkakor, när jag stod där och mådde illa efteråt, så förbannade jag mig själv för att jag inte vågade använda riktiga ingredienser. För det är ju roligt att laga mat!!! Eller, rättare sagt, jag anade att det kunde vara roligt. När man inte vägde upp till och med löken, när man kunde använda stekfett och mejeriprodukter. Äta riktiga kolhydrater i goda varianter så som pasta, ris, couscous...

 

Jag vet inte hur många anorektiker jag har träffat som "älskar att laga mat", "älskar att baka" och gärna gör det för att vara "snäll" mot andra. Det där snäll. Jag har ett ord för det: missbruk. Jag gjorde samma sak själv. bakade in i det oändliga, laga all sorts mat. Givetvis åt jag ju ingenting av den själv men åh vad jag njöt av att stå där i timmar med alla "onyttigheter" omkring mig och "klara av" att stå emot. Det vill säga, gå en långsam död till mötes. Mamma var väl lite glad i böjan, likaså min dåvarande pojkvän. Men mamma tröttnade på enorma påsar bakverk med mera. "Nu får du inte baka någonting som du själv inte äter av". Behöver jag säga att jag slutade baka? Men saknade det? Det var ju inte bakandet i sig just då som var det viktigaste, det viktigaste var kontrollen och att se andra äta av det där "onyttiga" jag skapat. Samtidigt som någonting inom mig grät, för att jag återigen vägrat ge mig själv något av det där goda.

 

Jag minns alla gånger jag och sambo (då var vi inte sambos ännu) laga mat tillsammans. Behöver jag säga mer än att sambo inte tyckte att det var så kul? Inte jag heller för den delen. Stressen, ångesten och alla de där andra negativa känslorna tog över helt. Ofta gick jag och kräktes efteråt. Inte som bäddat för romantik direkt, ibland förundras jag verkligen över att vi mitt i allt det där var så in i bomben nykära... Nåväl! 

 

Besattheten slutade inte. Jag drömde ofta om mat, att jag åt allt det där jag egentligen ville äta. Ja, det jag längtad efter. Det kunde vara alltifrån vaniljyoghurt med flingor till pasta med gräddig sås. Allt det där jag tyckte om som frisk. 

 

Och när jag hetsåt åt jag mycket av det jag längtade efter, men det fanns ingen glädje i det. Bara nattsvart ångest. För jag visste vad mitt eget "straff" skulle vara. Jag fick ju inte äta sådant där. 

 

Idag behöver jag inte längta efter mat jag är sugen på: i så fall ser jag till att laga den inom rätt snar framtid. Jag behöver inte kolla upp recept hela tiden lver "förbjuden" mat, för det finns inget jäkla förbud! När det inte finns förbud, släpper besattheten. Det är lite som plockpinn, fast här ska du dra ut stickan som välter allt annat: ätstörningen. Dra ut den, se hur alla andra symptom försvinner och njut. 

 

Jag minns vad sambo ofta sa till mig när jag tackade nej till allt han erbjöd eller föreslog. "Ät det själv istället" sa jag och blev nästan arg ibland, så provocerad blev ätstörningen och så ledsen blev jag för att jag tackade nej. Men sambo, sa då "Men jag vill ju att du också ska njuta av livet!". Och jag såg ner på vad det nu handlade om, det kunde vara en maträtt, godis, kaka etc. Njuta av livet? "Vi njuter nog på olika sätt" sa jag ofta som svar. Det var ju bara det att jag inte kom på vad jag njöt av i livet, förutom mina närmsta. Sorg.