ungefär sådär

Allt är så annorlunda: nytt boende (med fem andra), nytt jobb, nytt land, nytt språk, ny miljö, nya vanor. Allt. 

 

Men vet ni vad? 

Det går skitbra! 

 

Visst, jag och sambo har haft ett tjafs (vilket alltid är jättejobbigt, speciellt på långdistans), en av tjejerna här är rätt elak och falsk, jag spillde fyra öl på en stackare första kvällen jag jobbade, och mat är rätt mycket dyrare. Jag saknar sambo mycket, jag saknar mitt hem och mina vänner, min familj och mina vanor hemma. Jag saknar falafel, Lund, kardemummabullar, bästis, A, K, Malmö, min säng, mina platser (och min älskade soffa).

 

Men jag har det bra här också! Jag har hittat två tjejer (som jag bor med) som är underbara, V och E. Vi har jätteroligt. Jag har lärt mig mycket om mig själv hittills, testat alla läskiga gränser och klarat av allt. Jag har klarat av dåliga dagar, jag har varit superledsen och gråtit. Jag har skrattat så jag nästan kissade på mig, jag har kommit in i jobbrutinerna och fått beröm av cheferna. Och jag älskar naturen här! 

 

Just nu är mamma och plastpappa på besök, det har verkligen varit skönt att ventilera, kramas mycket och bara vara. Jag sitter i mitt pyttelilla rum (även kallat Kuvösen) och hör vågskvalpet från småbåtshamnen utanför. 

 

Visst kommer det onda tankar och spöken, det poppar upp jobbiga minnen. Men det är bara tankar, spöken och minnen. De är kanske en del av mig, men de har ingen plats i min nutid. För den platsen behöver jag till så mycket annat. Och visst, det är jobbigt att stressa när man ska äta, det är jobbigt att arbeta restaurang-tider, men det är faktiskt väldigt väldigt bra för mig också. Någonting läker inom mig och jag är så stolt över mig själv. Att jag har gjort det här, att jag faktiskt är här. Ingen vet något om mig sedan tidigare och ändå har jag två fina tjejer som kramar sönder mig och verkligen är toppen. 

 

Tyvärr blir det nog snålt med bloggande imorgon också, eftersom mamma och plastpappa är här fram tills jag börjar jobba klockan fem... Men jag saknar er! Jag saknar att skriva av mig, jag tänker på bloggen och allt jag vill säga er där ute. Fast kortfattat kan det vara:

 Det går att bli helt frisk!

För ni "känner" ju mig. Anorektiker-Emma. Nej, den jag var. Vet ni vem jag är här? Den matglada, vältränade tjejen. Som äter mest bra och lite "skit" då och då. Som sitter och löser korsord på kvällarna i Kuvösen och äter choklad tills jag inte är så sugen mer. Som gnäller så fort jag blir hungrig och kan slänga i mig en bit kaka i köket snabbt, utan att komma ihåg det en minut senare. Jag har aldrig känt mig så här stark. För jag är det. Stark. Jag står på mig, jag står upp för mig själv och jag ser på mig själv med respekt. Jag är en bra jäkla människa, jag har ju så mycket att ge men samtidigt mina gränser. 

 

Nu sitter jag i sambos tröja, trött som få i min säng och ska läsa vidare i Gräspojken (fruktansvärt rolig bok, läs och skratta för dig själv!)

 

Men jag tänkte bjuda på en uppsjö av bilder, så ni kan bilda er en uppfattning om vilken vacker plats jag är på: