ungefär sådär

Hej Jonna! 

 

Det är jobbiga frågor du ställer, för även om det var hemskt att vara anorektisk (enbart) så var det ännu värre att vara anorektisk med hetsätningar. Skam, skuld, självhat. Allt blir så intensivt. Tortyr. Värre. 

 

Jag blir superglad när jag hör att du har vågat (modiga, modiga tjej!) att äta mer regelbundet och försöka avdramatisera maten. Det är enda sättet och jag tror att du har insett det mer och mer? Att överäta ibland, det är jobbigt men vet du vad? "Friska" människor överäter även de ibland. Tänk julen bara ;) Eller om något är jättegott som man inte kommer att äta igen, osv. Det avgörande är hur man tänker kring sitt ätande, hur man agerar och hur man tänker om sig själv på grund av sitt ätande. Det är det som skiljer en frisk person från någon med en ätstörning. 

 

Jag vet inte riktigt varför jag började hetsäta. Jag tror att jag pressades för mycket för snabbt, jag lades in på slutenvård på St Lars från att ha svultit mig själv sönder och samman i nästan ett år. När jag kom ut var jag fortfarande lika sjuk, i huvudet, som innan och även om jag försökte följa schemat etc drog jag snabbt ner på en mängd saker. Det gick inte. Jag hade inte motivationen, jag gjorde det mest för andras skull och inte för min egen. När ätstörningen väl "släppte" lite på tyglarna passade jag på att äta mycket, och helst väldigt kaloririka saker, så som godis och glass. Jag ville passa på när jag vågade, när jag kände att jag kunde. Men när jag kom upp på ett BMI kring 15 vågade jag inte mer. Jag kände mig tjockare än tjockast och började få enorm ångest över de gånger jag åt någonting onyttigt. Samtidigt skrek kroppen efter energi och så började det. Mitt straff, om jag bröt mot reglerna, var att kräkas. Jag planerade alla mina hetsätningar, och hade jag inte exakt alla saker hemma i rätt ordning och i rätt skålar o.s.v. struntade jag i det istället. Allt var enormt tvångsstyrt, även där. Jag tror bara att jag var riktigt deprimerad och nedgången allmänt, jag ville faktiskt inte leva längre och föraktade mig själv för att jag inte hade hjärta nog, gentemot min familj, att ta livet av mig. Jag brydde mig inte om att det var livsfarligt, jag gladdes i smyg. Hoppades att hjärtat skulle stanna när det slog ojämnt och såg mig själv i spegeln länge efteråt för att berätta för mig vilket missfoster jag var. Hetsätningarna var mitt straff för att jag var sjuk, misslyckad och väldigt ensam. Jag förstår verkligen att människor gör sig själva illa: den där smärtan över att existera är enormt svår att hantera, speciellt när man har så många masker utåt. All smärta stannade i mig när jag fortsatte le och försöka verka så normal som möjligt. Och den smärtan åt upp mig. 

 

Jag gick sakta ner i vikt, faktiskt. Ibland gick jag ner lite, ibland gick jag upp något kilo. När jag fick hjälp i somras låg jag på 15-16 i BMI och hade varvat svält med hetätningar de senaste två åren. Jag är övertygad om att jag hade dött om jag inte hade fått hjälp förra sommaren. Jag hade inte levt nu. Förmodligen hade jag tagit livet av mig, av ren förtvivlan och hopplöshet. Jag bara vet det, känner det. Jag levde på kanten hela förra våren och sommaren. Hur mycket jag än älskade min sambo var jag övertygad om att jag inte skulle bli frisk och jag klandrade mig själv för att min ätstörning tärde på vårt förhållande. Allting var mitt fel, enligt mig. Alla våra bråk, alla tjafs och ja. Allting. Jag var på botten, även om jag på grund av sambo började försöka se uppåt. 

 

Jonna, jag hoppas verkligen att du lyckas stärka dig själv och sakta ta dig ifrån helvetet!

Du ska inte behöva leva så, jag vill verkligen att du ska veta det. 

INGEN ska behöva det. 

INGEN förtjänar det.

Jag hörde en kändis på TV som berättade om sin ätstörning och sa att alla som genomlevt en ätstörning borde få en guldmedalj. Och jag håller verkligen med. Det är en, enligt mig, av de värsta tänkbara prövningarna man kan gå igenom. Men det är just en prövning, någonting man går igenom. Man stannar inte där. Man går vidare!

 

Det "roliga" i soppan är ju att maten är vår räddning, men på "rätt" sätt istället för de sjuka. Där är den största prövningen, att lära sig hantera det som skrämmer en allra mest. Men Jonna, jag lovar dig att du kommer att lära dig ha distans till mat, du kommer hata bantningskampanjer, du kommer tänka tillbaka och inte förstå hur du kunde hamna i det där, för du, du är ju en superhärlig ung tjej som bara borde fått ha det bra och njuta av livet. Och så ryser du lite vid minnena, puttar undan dem lite och ägnar dig åt ditt liv istället. Du ska dit!