ungefär sådär

I morse vaknade jag lite innan sju av den där värken... Under vår resa bestämde sig en av mina visdomständer för att "poppa" upp helt, det vill säga skjuta upp totalt på typ två dagar. AJ! Nu är det en lös skinnflik av tandköttet som sitter och glappar ovanpå och en körtel i kinden har svullnat upp ordentligt. Inte på samma enorma sätt som under mina sjukdomsdagar, men ändå. Jag travade upp och tog en värktablett, smög mig ner i sängen igen och läste ut min senaste bok Och solen har sin gång. Hemmingway är verkligen att rekommendera när man känner sig lite ynklig. Man sugs verkligen in i hans detaljrika berättelser... 

 

Stackars, stackars mig..!

 

Anyhow, vid halv tolv var jag på ett gympapass och fast det "bara" var ett fyrtiofem minuter långt pass så kände jag verkligen att jag inte har tränat så mycket (läs: två gånger på två veckor). Flåset försvinner fasiken rätt snabbt! Men jag vet att det kommer också tillbaka rätt snabbt, så jag tar det lugnt. Det finns ingen press där, mer än den jag själv sätter. Och jag har bestämt mig för att det är så gott som ingen. Jo, det ska kännas bra och vara kul. Basta. 

 

Under semstern har jag ätit en hel del njutningar. Det är okey. Mer än okey, det var jättehärligt. Men när vi åkte hem kom jag ihåg den där längtan jag alltid hade när jag åkte hem andra gånger: att väga mig. Veta om jag hade gått upp en massa under semestern (vilket jag aldrig hade, så jag förstår verkligen inte varför det var så intressant?). Nu kom jag ihåg känslan, som jag nästan hade glömt, ivern. Som ett minne. Rös lite för mig själv. Det kändes så tragiskt, att jag har varit sådan. Att jag har tänkt sådär. Att jag har känt sådär. Lidit så mycket. 

 

Jag minns när jag började komma upp mot en normal vikt. Då snackar vi inte precis på BMI 18 strecket, vilket jag inte tror är många människors normalvikt. Det var i vintras. Tänk att det känns som så länge sedan! 

 

I alla fall: min stora skräck blev sommaren. Känner ni igen den där skräcken? Under min tid som sjuk kunde jag nästan längta efter sommaren, eftersom det var då jag kunde visa mina sjuka "framgångar" som mest. Givetvis intalade sjukdomen mig att alla tittade på stranden för att jag var så smal och vacker. Men nu när jag ser bilder från förra sommaren vill jag helst bara gråta. Eller glömma. Det kan ju inte vara jag..? Var det ens jag? 

 

Men jag var så obekväm i min nya friskare kropp. Jag mådde bra, det var inte det. Det var mer de sjuka idealen som satte in för fullt. Antagligen ett sista försök från den döende ätstörningen att dra ner mig i träsket igen (ni som känner igen er, LYSSA INTE PÅ DEN ELAKA RÖSTEN!). Jag kunde känna mig lite som en michelingubbe, spegeln lurade mig ofta. Min "syn" är nog det som har tagit längst tid att återfå. Att se mig som den jag verkligen är. 

 

Det var en oro, det där med sommar. Lite kläder, stranden, herre gud STRANDEN! Bikinis??? Nej. Nej, jag vill inte. Usch, jag känner mig inte självsäker i den här annorlunda kroppen. Nej, den är väl inte ful, men det är ju inte jag! Jag har ju sett helt annorlunda ut i fyra år, hur fan ska jag kunna trivas såhär? Det är ju inte mitt ideal! Helvete. 

 

Jag visste hela tiden att jag aldrig kunde gå bakåt igen. Jo, det är väl klart att man kan. Men ändå inte. Det fanns ingen väg tillbaka längre, den hade jag suddat ut efter mig, efter varje steg framåt. 

 

Nu under våren har det hänt mycket. Inte viktmässigt men på alla andra plan. Jag har utvecklats enormt mycket som person, mitt självförtroende är mycket bättre, min självkänsla som låg i botten har höjts. Jag tycker om mig själv. Faktiskt. Jag är en jäkligt trevlig prick och min existens gör faktiskt världen till ett bättre ställe för en del i min omgivning. 

 

Men så går jag till Friskis. Och hör hur ledaren säger: Nu ska vi skaffa de där beach-kropparna vi vill ha! 

Och jag blir förbannad. Faktiskt. Mitt liv under en hel vår handlar inte om att jag ska se annorlunda ut under sommaren. Och det borde ingen annans liv heller göra. Fixeringar är något man ska jobba mot, inte stötta. Speciellt inte på ett ställe som Friskis & Svettis. 

 

Det är okey att min mage putar lite och blir större när jag har ätit. Ibland är den lite svullen av sig själv, det är också okey. Ja, allt känns lite svullet när jag har mens. Men jag vet ju vad det beror på. Så då känns det också lugnt. Faktiskt. Inte underbart och kul, men fullt naturligt. Jag ska inte lägga mig i kroppens jobb så mycket, tänker jag. Jag är inte någon diktator längre, jag är en medarbetare. För jag får så mycket tillbaka från min kropp varje dag. Jag tror ni vet vad jag menar. 

 

Min kropp är inte en lerklump jag kan forma hur jag vill. Det finns bestämda mått redan. Sedan finns det andra rekommendationer som jag vill följa, för på så sätt mår jag som bäst. Till exempel att låta kroppen reglera hunger och vikt. Det behöver jag inte lägga mig i, för jag har märkt att det fungerar utmärkt oavsett. De senaste månaderna har jag legat på exakt samma vikt i stort sett, och senaste behandlingsmötet hade jag till och med gått ner lite (obetydligt, men ja). Trots att jag äter godis och snabbmat ibland. Skiter i något pass då och då. Lever som jag vill, helt enkelt. 

 

Jag tänker inte kämpa efter att förändra min kropp inför sommaren. Den är faktiskt ruskigt bra som den är. Det är okey att vara normalviktig. Även om ordet "normal" inte är det roligaste i alla sammanhang är det faktiskt väldigt bra och tryggt när det gäller kroppens tillstånd. Normalt för mig betyder numera väldigt mycket i den bemärkelsen. Det är skönt.