Laktoskänslighet och härliga kinder
Äta, tvätta, plugga, träna, äta, plugga, fika, plugga,
det är vad denna dagen har bjudit på hittills!
Vardag, regndag, fin dag men nu har jag lite magknip. Tror det är den icke-laktosfria créme fraisen som ställer till det, ska köpa laktosfri senare idag och prova. Visste ni att många som har en ätstörning utvecklar en överkänslighet mot laktos? Det gjorde inte jag. Men jag blev ledsen när jag hörde det. Än idag känner jag av vissa saker, så som mycket ost, vispgrädde, vanlig mjölk. Glass, ibland. Fast jag brukar strunta lite i det, jag menar ibland är det värt en lite svullen mage. Det gör ingenting, det störiga är när jag får magvärk. Som nu. Buu...
En sak jag hade väldigt svårt för innan var att acceptera hur kroppen förändrades i och med viktuppgången. Jag kände mig ofta som en michelingubbe, det var så annorlunda alltihop.
Något som var verkligen jobbigt för mig var mage, lår och kinder. "Klassiker" va? Kinderna var i perioder jobbigast, eftersom mitt ansikte förändrades rätt mycket. Vissa människor kände nästan inte igen mig, efter att inte ha setts på några månader.
Nåväl. Jag tycker det är dags att visa att komplexen och rädslorna är temporära: man vänjer sig och accepterar, ser saker för vad de är och idag tycker jag om mina kinder. Innan såg jag så tärd ut, jag fick mer än en gång höra att jag såg ut som en fyrtioårig version av mig själv som gravt underviktig. Det var inte kul. Men i efterhand var det nog bra, faktiskt, för jag plockar fram de kommentarerna idag och förstår faktiskt dem (även om det inte är så snällt att säga till en nittonårig tjej direkt).
Så *trumvirvel* här har vi mina fina kinder så som de ser ut idag vid BMI 22:
De är även bra att stötta handen mot när man exempelvis läser/surfar:
Så varför ville jag se ut såhär innan?:
Leendet blev liksom aldrig så innerligt, tydligt och härligt:
Och jag tycker själv, som sagt, att jag ser yngre ut nu än då. Ser ni rynkorna överallt i ansiktet? De är inte kvar. Man ska inte ha så många rynkor när man är tjugoett, som jag är på bilden ovan.
Nej, jag är tacksam över mina kinder. De gör mina leenden större och härligare, de ger mig ett mjukare mer hjärtformat ansikte och ja. Jag är faktiskt helnöjd. Till slut.