ungefär sådär

Jag vaknade med en obehaglig känsla. Världen såg lite trist ut genom fönstrena. Ingen glädje, mer än sambos morgonpuss. Ingen glädje över att finnas, vara Emma, ha mitt liv. 

 

Stissigheten. 

Oro som väller fram i hela kroppen. 

Händerna börjar skaka. 

Fan. 

Jag skulle ju till grupparbetet.

 

Atarax. Två stycken. Huvudet snurrar till, gråten i halsen sjunker undan och jag cyklar iväg, vinkar av sambo på stationen och sticker till skolan. Klump i magen. Nu måste jag fungera. Där kan man inte börja skaka och gråta.

 

Allt går ändå bra. Jag kan låtsas vara som vanligt, jag kan ju det där trots allt.

Men känslan finns kvar och växer igen. 

Tar tåget till sambo, hem till hans föräldrar. 

Fungera.

 

Sambo möter upp, vi sitter på en bänk och tittar på en damm med söta ankor. Äter munkar, jag äter en vaniljmunk och känner att livet kanske är bra ändå. Med sambos hand i min. 

 

Sedan tillbaka. Saknar min familj, där jag sitter i soffan och ser omkring mig. Lite utanför den här andra familjen, fast de är snälla och omtänksamma. Jag är ju inte familj, trots allt. 

 

Mat. Mat jag inte vill äta, mat jag inte kan äta. 

Nej. Fan. Inte krångla. 

Men jag äter ju inte köttbitar?

Tycker inte om.

Vill inte ha!

Tårarna kommer. Emma-krångel-med-mat känns uttjatat. Jag är så trött på det där. Men samtidigt känslan av att jag faktiskt har rätt att stoppa i mig vad jag vill ha, att alla inte äter allt. Jag svälter inte, jag hoppade inte över den maten för att det var kalorier, fett etc. Bara för att jag verkligen inte kunde tänka mig att äta den. 

 

Så sambo går med mig till Coop, vi köper en färdigrätt jag värmer medan de andra dukar fram maten. Klumpen i magen växer. Dricker vin lite för snabbt och önskar att det inte behövde bli såhär. Skäms, men blir arg över att jag skäms. Varför ska jag skämmas? 

För ett år sedan hade jag inte ens funderat på att äta borta om jag inte kunde laga till egen "trygg" ätstörd mat.

Jag borde få känna mig stolt!

 

Svärföräldrarna är söta, de är snälla. Ber om ursäkt, erbjuder sig att betala min mat. Icke. Inte en chans. De har bjudit mig på så mycket. Blommorna jag köpte till dem står i alla fall på bordet, det får mig att känna mig lite bättre. 

 

Sambo sitter en bit bort. Jag pratar, försöker få känslan att försvinna genom att skratta bort den. Glömmer bort tiden, är trött och ledsen men ler på. Det är skönt att ha många fina människor runt sig i alla fall. Sambo två stolar bort. 

 

Klockan blir mycket, det är verkligen dags att åka hem. Speciellt med tanke på min redovisning, min grupp sågs klockan sju idag på Espresso House. Men tåget går inte förrän tjugo i elva, tröttheten väller upp och jag blir konfunderad. Varför ska man orka så jäkla mycket?

 

Tåget. Sambo förstår nog inte alls. Stackaren. Jag vill bara att han ska hålla hårt om mig, klappa mjukt och viska fina saker. Iställlet sitter vi bredvid varandra, jag kör in naglarna i låren genom de tunna strumpbyxorna. Smärtan får mig ändå att stanna i verkligheten. Håller borta paniken lite i alla fall. Sambo ser på TV:n i tågtaket. Ensamhet. Men ingen ilska. Hur ska man förstå?

 

Sedan kommer det en arm omkring mig, jag känner plötsligt hur tårarna rinner ned för kinderna. 

Ser hur en tjej ser förskräckt på mig några säten bort. 

Skam. 

Skäms. 

Helvete. 

Du är ett kaos Emma. 

 

Sambo sitter där med armen runt mig. Vi är så trötta båda två.

Men han förstår nog inte hur olika tröttheter vi upplever precis där och då.

Jag längtar efter en varm trygg säng och mamma som pinglar lite med sitt ängelpingla-halsband innan jag somnar. Trollar bort onda drömmar och efterlämnar den där trygga doften av barndom. 

 

Istället låser vi i tysthet upp cyklarna vid stationen och cyklar hem i nattens kyla. I min tunna sommarklänning och strumpbyxor, en alldeles för tunn jacka. Kroppen huttrar men jag tycker att det är skönt. Kan andas lite. Det regnar.

 

Väl hemma. 

Tyst och mörkt. 

Sliter av mig kläderna, drar på mig ett stort linne och borstar tänderna med sambo. Vägrar se på mig själv när jag tar av mig sminket. Vill inte se röran. Mig. 

 

När vi ska sova kommer smärtan igen, den vrider runt hjärtat och skickar ont blod ut i hela kroppen tills jag är förgiftad av tankarna. Kroppen spänner sig, jag kan inte andas. Panik. 

Två atarax. En för smärtan. Och en för sorgen.