Tankarna försvinner bit för bit
Innan idag lade jag mig på sängen och vilade lite. Blundade, kände de svala lakanen mot den solvarma huden.
Det var alldeles tyst i huvudet.
Tyst!
För jag minns när det aldrig var tyst där bland inne. Siffror tragglades om och om igen, för att skapa en liten trygghet mitt i kaoset som var mitt ätstörda liv.
Låg jag "okey" till? Ja. Men kanske ändå inte? Jo.
Imorgon då?
Hur mycket, vad, när, måste jag? Vågar jag? Nej. Jo. Lite. Kanske.
Ständigt denna matematik.
För att komma fram till alldeles för låga tal.
Farligt låga tal.
Siffror som långsamt dödade mig, mitt liv och min kropp.
Det är så tyst där nu. Det finns inga siffror i mitt liv längre. Inga innehållsförteckningar. Mycket av allt det där har jag glömt. Om jag verkligen tänker efter kan jag nog komma ihåg. Så därför låter jag bli.
Mat ska inte vara en mattelektion.
Mat är inget man ska planera efter siffror. Mitt i allt räknande försvinner nämligen logiken: man kan inte veta vissa saker. Kan inte bestämma vissa saker. Omöjligt. Vi kan försöka styra över det, men i slutändan förlorar vi. Ibland nästan allt. Alltid alldeles för mycket.
Jag blir glad när jag upptäcker de här sakerna.
Tystnaden.
Jag får ännu mer hopp om mitt friska liv.
Kvalitén på det.
Det går att läka.
Det går att få bort tankarna.
Att vara frisk är inte att leva med ångesten och tvinga sig själv till svåra rätta val hela tiden.
Det gör man när man försöka bli frisk.
Men sedan. Sedan får man glömma bort. Det försvinner bit för bit, av sig själv.
Jag tror att ju fler gånger jag känner alla de där underbara känslorna jag stängde av,
ju längre bort hamnar smärtan.
Det onda.
Det onda min ätstörning var.
Allt det onda den åsamkade mig.
En av de väldigt få positiva sakerna med en ätstörning är att den inte är kronisk.
Det går att komma ur. Det går att kämpa sig fri.
Jag lovar!