"Fet" är inte en känsla! (OBS: Varning för triggande bilder!)
"Jag känner mig så fet!"
Har ni hört de orden?
Har ni sagt de orden?
Det har jag,
jag har tjatat,
jag har gnatat
de där orden tusentalsgånger!
Jag ser hur sjuk jag var nu. Och jag längtar inte tillbaka, inte en millimeter, inte en sekund. Fy fan, om ni ursäktar språket. Men fy fan, för det livet jag "levde" innan.
Den här dagen minns jag. Jag var i Helsingör med min familj och jag kämpade verkligen för att bli bättre. Åt en glass med älskade mamma och var överlycklig för att hon såg så lycklig ut, men ångesten förstörde mycket av dagen. Hade med egengjorda "pannkakor" och åt när resten av familjen åt stekt spätta som doftade himmelskt. Kände mig smällfet. Trodde folk tittade för att jag var äcklig i en kort klänning...
Det här var min "Beach 2012"-look. Sexig? Inte ett skit. Konstant ångest och bikiniskräck. Dessutom ledvärk som in i, sov väldigt dåligt.
Sexig, vacker, självsäker, stark, idealisk, fin, glad, lycklig, optimistisk tjej?
Inget någonstans.
Ändå hade jag gått upp tio kilo på de här bilderna,
så den där j*****vla ätstörningen intalade mig att jag var FET!
FET?!?!!
Jag "kände mig" fet?!?!
Jag vill ruska om er som velar. SLUTA vela!
Sluta intala er att NI vill vad en SJUKDOM vill!
Vad har din ätstörning gjort för positivt för dig?
Hur har din ätstörning berikat ditt liv?
Om alla andra säger att du är alldeles för smal, hur kan du då "känna dig fet" ?
Hör du att det inte är logiskt alls?
Hör du att det är din ätstörning som talar?
Så: varför inte bara kämpa allt du kan mot parasiten/hjärntvättaren/monstret?
Och även om det känns helt galet, med tanke på att jag
