ungefär sådär

 

Om min spinkiga kropp, om tröttheten och den där jagande hungern. Om slöheten och ändå den brinnande rastlösheten. Ångesten, oron, ensamheten. 

 

Jag drömmer ofta om tiden då jag var inlagd. Betongkorridorer med linoleumgolv, lukten av sjukhus och de personer jag träffade. Jag drömmer om yrseln, stickningarna, kräkningarna och stunderna jag bara låg på sängen, för matt för att röra mig en centimeter. 

 

Jag drömmer om den där elaka rösten, om tider jag försökte fungera och orka leva ett "normalt" liv. Långa arbetspass, lögnerna för vännerna och familjen. Ja till och med sambo.

 

Ångesten av att sitta vid ett matbord. Ångesten av att gå in i en mataffär. Ångest innan en "fika" med en kompis. Ångesten innan en filmkväll. Ångesten på morgonen, av att vakna alldeles för tidigt och inse att jag behövde genomleva en hel dag till. Ångesten över att inte ha någon framtid. Ångesten över att vara fast. Och ändå inte våga bli fri. 

 

När jag sedan vaknar från drömmen ligger jag stel i sängen och öppnar sakta ögonen. Ser sambo som ligger och sover bredvid mig, ser vårt gemensamma sovrum och känner lukten av hemma. Känner kroppen, så pigg och stark, ser på klockan som ofta "gå-upp":tid, skuttar upp och sätter igång kaffemaskinen, kokar ägg och gör mig iordning. Ser mig själv i spegeln, ser att det är jag, friska Emma som ser på mig tillbaka. Stadig blick, pigga ögon. Likadan som på kvällen innan. Härliga Emma. Min vän.