Det är det här som är att leva
Solvarm hud, varma kramar, en del skratt, mycket prat, smältande glass, solnedgångar, vällagad mat, mycket sambo, mycket vänner, mycket framtid och ändå ett lugn mitt i havet av härligheter.
Har jag rökt på, undrar ni?
Kanske en puff på livets pipa i så fall, och i så fall kan nikotin slänga sig i väggen: livet är min drog!
Jag är ung, jag är vacker, jag är lycklig, jag är fin, jag är härlig, jag vill mycket och kan göra mycket, jag drömmer, jag är, jag är stark, jag är jag och det är alldeles underbart, faktiskt alldeles fantastiskt. Att jag är Emma. Precis här och nu. Jag vill inte byta liv med någon, bara tanken är skrattretande. Aldrig i livet.
Och jag har fått ta ett spännande men läskigt beslut: jag ska åka till Norge i sommar och jobba. Alldeles själv i en stad utanför Osla, en supergullig liten stad som ligger på en halvö och ser ut som den norska motsvarigheten av Tjörn. Gulp, läskigt, ensam oj oj oj! Men nej. Det är okey. Jag åker någon gång innan den 20 juni, min chef har låtit trevlig de två gångerna vi har pratat på telefon (fast alla norskor låter väl glada och trevliga?) och allt känns faktiskt bra. Fast nervöst, självklart. Men ändå!
För jag tänkte såhär: jag har varit instängd på några av vårdens värsta ställen. Jag har klarat mig genom misär, hemskheter och ett långt utdraget blodigt krig mot min ätstörning. Och jag vann. Jag klarade mig och jag är lyckligare än någonsin. Faktiskt.
Hur läskigt kan det vara? I värsta fall får jag väl packa min väska och åka hem igen!
För var jag än är så har jag mig!
Och det är den största tryggheten jag har.
Som jag har underskattat alldeles för länge.
Emma.
Den där Emma.
Som jag lever hela mitt långa liv med.
Henne kan jag lita på nu.
Hon är stabil, trygg och stark.
Det är en bra bästa vän.
Hon finns där med kramar, varma ord och positiva synpunkter i alla tänkbara situationer.
Hon förstår mig alltid. Jag behöver inte ens säga någonting.
Och som om det inte räckte så har jag varit med sambo under dagen, sedan smitit iväg till Kino och sett Renoir med A, underbara A! Vacker fransk film som gör mig ännu mer hög på livet, på hur vackert livet är!
Bla bla bla, kanske ni tänker.
Jag vet.
Jag är lite sådär överdrivet ap-lycklig just nu.
Men det är nog den där friheten.
Friheten att älska mig.
Att älska Emma.
Precis så som hon är!