Läsar-fråga!
Hej jag känner igen mig i många delar av dina punkter.. jag är precis som rebecka beskriver en ätandes ofri anorektiker.. jag vet verklgien itne vad jag ska ta mig till hur jag ska få motivationen till att äta mer mat och för att öka några kilon i vikt.. jag är inte undernärd eller ser anorektiskt smal ut jag är mer en lång smal tjej ingen kollar snett på mig när jag går på gatorna längre.. folk kommenterar mer hur smal och fin jag är och ur duktigk jag är som håller igång med träningen och tänker på vad jag äter.. men jag mår så dåligt innombords och får oft ångest och tårarna rinner ofta då det blir förändringar i mitt mat och träningschema.. jag klarar inte av att äta all sorts mat.. jag kan inte ta hjälp hos en ätstörningsklinik heller då jag är alldeles för frisk för det. jag äter 6 mål om dagen och jag är som sagt inte FÖR smal eller ser sjukligt smal ut.. hur gjorde du för att ta dig ur allt hur äter du nu på dagarna har du jobbigt för saker kring mat å träning tränar du regelbundet och hur mkt? snälla svara mig här eller i ett mail jag litar verklgien på dig då du verkar vara en så förståndig och bra tjej som har gått igenom det mesta som jag har/gör just nu.. jag har nämligen varit nere på botten och vart inlagd på olika hem tagit mig framåt men nu har jag backat och klarar inte att ta mig upp.. får ingen motivation då hela samhället verkar gå emot det som jag ska göra "rätt" som att äta ordentlige mål med alla delar och normala livsmedel.. våga utmana med glass å godis och färdiglagade rätter med tillsatser osv..! skit jobbigt och otänkbart just nu.. mackor är fruktansvärt och allt som är sötat ris är NO NO precis som gräddsåser och cream fraiche äter en massa nötter som fett ist för fett måste man få i sig.. men inget mättat.. a jag tror du vet hur jag tänker.. men hur gör du för att stå emot all påtryckning som är i samhället nu! ? :/ ta hand om dig! kram
Fina, härliga, modiga du!
Tack för att du skriver och delar med dig, jag tror att MÅNGA känner igen sig i din situation!
Jag gör det i alla fall. Och det gör ont i mig att läsa om hur du har det, för det är verkligen hemskt. Det där mitt i mellan:läget, där man fortfarande är så jäkla styrd men ändå inte är så pass sjuk på utsidan...
När jag skrevs ut från St Lars första gången hamnade jag snabbt där. Jag lyckades släpa mig upp till ett högre BMI och alla i min omgivning började slappna av lite. Vilket bara ökade min ensamhet, för "HALLÅ, jag mår fortfarande lika dåligt!!!". I mitt fall sjönk jag sakta igen, in i helvetet.
MEN att tillfriskna är också att befinna sig i det där jäkla mellanläget. Stundvis. Och att du håller dig flytande visar i alla fall för mig tydligt hur stark du är (!!!) Du har ju det som behövs mest, en längtan och önskan om att slippa det där inrutade livet. En dröm om att bli fri. Och utan den kommer du ingenstans. Det är ju där hela resan börjar!
För att svara på dina frågor:
Hur gjorde du för att ta dig ur allt hur äter du nu på dagarna har du jobbigt för saker kring mat å träning tränar du regelbundet och hur mkt?
Hur jag gjorde... Jag önskar att jag hade en trolleriramsa jag kunde lära ut och så kändes allt bra för dig. Men det är en process. Ofta jobbig, men underbar alla de stunder där man börjar känna sig mer och mer som en människa igen.
Jag blev arg. Jag blev riktigt, riktigt jävla förbannad helt enkelt. Jag satt och tänkte på allt ätstörningen tog ifrån mig, allt jag ville göra men inte kände att jag kunde, alla vänner jag förlorat under åren som sjuk, ensamheten, rädslan för att dö, sveket mot mig själv som litet sött barn, min familj, min pojkvän (nuvarande sambo) osv. osv. osv. Frustrationen som kvävde mig varje dag, varje gång jag tackade nej till mitt liv och valde sjukdomen istället. Framför allt och alla.
Sedan bestämde jag mig för att prova. Prova, ett år som frisk. För ätstörningen var väldigt bra på att tala om för mig att livet var hemskt och värdelöst i alla fall, att jag inte missade något. Ändå tvivlade jag såklart. Dock kändes det för hårt att släppa helst. Så "prova" lät så mycket lättare. Då fanns det ju en väg tillbaka. Lämna den dörren där bakom dig i början.
Efter det, tillåt dig att drömma helt. Ta gärna vänner eller familjemedlemmar som förebilder för hur du vill leva, blanda ihop lite olika och se dig själv i det istället. Hur vill du leva ditt liv, egentligen? Om du aldrig hade blivit sjuk, vad hade du gjort precis här och nu då? Hur hade en helg sett ut? Spinn vidare! Det är bra att drömma och känna efter.
Ta ilskan. Vägra känna efter hur rädd du är hela tiden, ätstörningen vill att du ska vara rädd. Varför ska du egentligen vara rädd för att leva ett långt härligt liv? Det är en sjuk rädsla, som egentligen inte är din egen. Det är parasiten i din hjärna som har tryckt in den där.
Så du, dina drömmar och allt agg gentemot ätstörningen skapar en pakt. Sedan är det svårt. För vi drömmer ju så ofta om att "imorgon vågar jag" men detta är morgonen som gäller. Dock bara på prov. Du ska prova. Prova något annat, prova att leva som de flesta andra lyckliga människor lever. Bryt direkt. Jag tvingade i mig två mackor med smör och ost, plus yoghurt med lite musli, drack ett ynkligt glas juice och tjöt som en barnunge. All den rädsla som sköljde igenom mig, det tog jag istället som ett bevis på att jag gick rakt emot sjukdomen. Bröt reglerna. Och jag är ingen supermänniska!!! ALLA kan göra det här. Alla!!!
Jag lade upp ett matschema till mig själv. Då räknade jag fortfarande kalorier och jag lade ett matschema som slutade på ca 2300 kcal. Men samtidigt började jag på öppenvården på St Lars och det var guld värt. De ville först inte ta emot mig där och för att jag skulle få gå på öppenvård och inte på dagvården var jag tvungen att gå upp ett kilo tills nästa möte.
Det ökade bara den där ilskan jag pratade om, att de inte trodde att jag kunde. Plötsligt kunde jag se att jag presterade genom att gå upp i vikt och bli fri, istället för att späka mig själv. Det är ingen prestation att få sig själv att må skit, det är inte så svårt egentligen. En ätstörningen är bara mer utdragen än att skära sig eller dunka huvudet i en tegelvägg. Det svåra här i livet är att se till att man mår bra.
Jag introducerade bitvis mer och fler olika matvaror. Saker jag längtat efter. I början mätte jag fortfarande saker, men jag började försöka lita på mitt ögonmått. Jag visste ju att de flesta andra också gör det. I takt med att jag började komma upp i vikt, mot en mer normal vikt i lagom takt (dock tyckte jag ofta att det gick alldeles för snabbt under tiden. Nu i efterhand ser jag värdet i processen men ryser av tanken på att jag... ville dra ut på plågan ännu mer?!?! Vaddå, bli frisk för snabbt? Hör du hur dumt det låter?) klarnade tankarna. Ångesten angrep mig inte alls lika ofta och inte lika intensivt. Frustrationen lade sig, eftersom jag kände någonstans att jag gjorde framsteg och just FRAMÅT, inte bakåt!
Kom ihåg: TID. Tiden är faktiskt FORTFARANDE underskattad.
Och frustrationen över din situation, den dödar du genom att våga något nytt. Jag lovar.
Kom ihåg att du gör det här för din egen skull, fina du!
För att DU ska leva ett fint liv.
Ett bra liv.
Rädslan är falsk, och ärligt talat:
Har ätstörningen någonsin fått dig att känna dig trygg någon längre tid?
Har ätstörningen någonsin fått dig att må sådär bra som ett asgarv med en bästa vän gör?
PROVA!
PROVA att leva!
PROVA att vara fri!
PROVA att våga börja lita på din kropp!
Behandlingsmässigt... Jag kan inte med ord säga hur arg jag blir över att man ska fylla vissa mått och kvoter för att vara "ätstörd" nog för att få hjälp. Det är ett idiotiskt system som skriker budget (såklart) och blir dyrare i längden, eftersom människor hinner bli riktigt förstörda fysiskt OCKSÅ innan de får hjälp. Och ofta inte alls ät mottaglig för den på samma sätt.
MEN jag hoppas och tror att du har en Matvett hemma? Lusläs. Skriv dagbok. Tryck undan det sjuka då lite, låt dig själv få ta plats. Den där svagare rösten som faktiskt är DU. Höj den i huvudet!
Ang. mina vanor så är de varierande, härliga och halvsunda?
Just nu sitter jag ensam i soffan och mumsar lite godis, sambo har lagt sig för att läsa och det ska jag med strax. Jag vara bara väldigt chokladsugen.
Jag vill inte leva ett liv där jag ständigt begränsar mig själv och tänker åt magen med huvudet. Magen klarar av att skicka sina egna signaler när den behöver något. Eller inte behöver något. Den får mig att äta rätt varierat, men aldrig för lite för då jäklar! Jag är väldigt blodsockerkänslig och ser alltid till att ha något med mig i väskan jag kan peta i mig för att inte bli ett monster. Jag äter nog helst runt var tredje/fjärde timme, det är rätt olika från dag till dag. Men jag äter alltid stadiga huvudmål och några mellanmål. Det mår jag super av.
Träningen har jag återupptagit de senaste månaderna. Jag tränar väl ca. 2-3 gånger i veckan, men ibland inget alls. Aldrig mer. Det har jag inte lust och tid till. Det är inget måste, är jag trött skiter jag ibland i det och gör något annat. Det finns inga bestämda tider och dagar, jag håller det så flexibelt som möjligt. Och jag joggar fortfarande inte. Dels är det rätt tråkigt, dels gjorde jag det väldigt mycket under ätstörningen. Kanske är jag lite rädd för minnena? Jag är i alla fall inte orolig. Att jag "provade" livet, är det bästa jag någonsin har gjort. Dörren som jag lämnade bakom mig har försvunnit faktiskt. Jag kommer aldrig att vända mig efter den igen.
För trots allt: vi lever bara en gång.
Vill vi satsa det livet på att må dåligt,
eller vill vi ha ett rikt, härligt liv!?
För det är faktiskt just det det handlar om,
att välja det enda rätta.
Eller, i alla fall PROVA det!
Stora stora kramar och MASSA styrka
/Emma