ungefär sådär

Jag vaknade i natt av att knäna dunkade, i takt med ryggen. Först funderade jag på att låta tårarna rinna, men det kändes på något sätt mer rimligt att gå upp och ta en värktablett. Den där mensvärken. Den knäcker mig nästan. 

 

Knäna har svullnat lite, det här är första gången jag får värk även där. Tydligen inte helt ovanligt, om man ska tro google:träffarna. Ett långt möte med gruppen inför måndagens redovisning. När jag klev av cykeln utanför huset där vi skulle se dunkade det under knäskålarna. Något blek blev jag medicinerad med den ena tjejnens "mensvärkstabletter" och smärtan lade sig rätt snabbt. 

 

Väl hemma, en rastlös sambo. Det börjar dunka igen. Jäkla knän! Ligger mest i soffan, sitter en stund på balkongen. Sambos lillebror är här och spelar schack med honom. Jag är bara rastlös och uttråkad. Och har ont. Senare går vi upp till sambos bästis och sitter lite i soffan med honom och en klasskompis som var där. Bayernmatch. Förstår inte charmen. Förstår inte varför Bayern har svart-gula kläder på bortaplan, när alla deras supportrar har grönvita halsdukar. Någon försökte förklara. Jag lyssnade inte så bra. 

 

I min drömvärld hade någon nu kommit med ett strålande förslag på något att göra nu. 

Cykla in till stan, köpa en glass, sitta och mysa mot solnedgången och pratat. 

Pratat! Jag har ingen att prata med dagar som dessa. 

Bara mig själv, i mitt huvud. Och även om jag älskar mig själv så kan det bli lite enformigt. 

 

Jag saknar mamma idag. 

Varm, go kärlek. Någon som klappar på en, säger "du är så fin, lilla gumman" och kokar en kopp te till mig.

Utan att jag behöver göra något mer än att finnas till och påpeka att jag lider. 

 

Sambo var jättegullig igår. Men det fungerar inte alla dagar. Jag märker det ju så tydligt, när han blir rastlös och jag känner mig tråkig. Det är jobbigt. Han menar det inte. Han gör det inte med flit. Men jag känner det. Och det känns orättvist. Jag vet inte. Det är bara en lite pissig dag idag, antar jag. Det känns som att jag inte har gjort någonting på hela dagen, fast jag rent logiskt vet att det har jag visst det. 

 

Och nu, när jag äntligen är lite piggare är sambo trött och ligger i sängen. 

Hurm.. Vad ska jag göra nu då?

Jag försöker känna efter.

"Emma, du har lyxen att kunna göra nästan precis vad du vill denna kvällen! Vad vill du göra?"

Jag känner bara inte det där GRATTIS:et. Jag känner bara en lite sur likgiltighet. 

Ni vet, som en sådan där sommarlovsdag när solen sken men alla kompisarna var bortresta. 

 

Dagar som denna saknar jag verkligen att bo i Malmö. Nära impulsiva älskade vänner. En kort promenad med en fin människa, prata om annat. För jag kan påverka mitt humör. Det är inte statiskt, det är snarare lite för dynamiskt idag ;) 

 

Vissa minnen dyker upp. Jobbiga minnen. Jag tror att det är för att jag tar det lite lugnt just nu. Det är sorgligt. Det finns ju en del kvar att bearbeta, att sörja. Jag får nog bara bestämma mig för att det är okey att känna så. Lite nödvändigt till och med. Ett bevis på att jag mår bra nu. Nu får det jobbiga komma fram lite mer. Innan har jag bara fått fokusera så mycket på här och nu, pausa jobbiga minnen. Trasiga minnen. Arga, ledsna, ensamma minnen. Väldigt ätstörda minnen. 

 

Jag och sambo ska ha picknick till lunchen, sedan ska vi bort på kvällen.

Fina fina K fyller år!