ungefär sådär

Den här morgonen ville jag inte riktigt vakna. 

 

Jag släpade mig upp, fick en lång kram av sambo och tvingade i mig min vanliga frukost. 

Satt vid datorn. Satt i soffan och tänkte lite. Lunkade runt lite. Ledsen. Håglös. Trött.

Blev utsläpade på en fin promenad ute i härliga hösten med sambo, solen sken och jag kände hur ett litet leende smög sig fram när solen bländade mig. 

 

Lunch. Jaha. Inte sugen. Inte hungrig. Nej, inte äta något. Inte efter igår. 

 

Det värsta jag kunde ha gjort idag var att ge efter för bakslaget och ledsamheten. Inte äta, må ännu mer skit och ja. Det är aldrig många steg tillbaka, orättvist men sant så är det oändligt många småsteg framåt men endast ett få par stora kliv bakåt tillbaka till ruta ett. Fast gällande ätstörningar borde det heta ruta noll. 

 

Lunch. Gjorde en stor portion istället. För det är en trygghet i att äta ordentligt. Jag tänker inte torska den här dagen också till ätstörningen. Det här är min dag. Den fick några timmar igår. Inget mer. 

 

Sedan var det fika inplanerat med en nyare bekantskap (som är HELT fantastisk!!!). Fika. Helvete. Kaka och kaffe... Vill inte. Ställ in. 

 

 

Fika har jag gjort innan och den här vännen ville jag verkligen träffa, jag har sett fram emot det. Visst, man ska känna efter och anpassa sig efter kropp och själ, men jag minns så väl alla gånger jag har ställt in saker på grund av ätstörningsrelaterade skäl. Det är SLUT på det nu. Varför ska jag gå runt och lida en hel dag med mig själv för att jag har en sjukdom? Det är inte snällt.

 

Så jag letade reda på en fin klänning, sminkade mig lite, på med fina örhängen och skor, nya kappan och pälskragen.