ungefär sådär

Okey

 

Det var skönt att ha behandlingssamtal idag. 

På något magiskt sätt har obehaget det där MC-huset förknippades med bytts ut, nu kan jag lugnt komma in, känna sjukhuslukten och ta hissen till 3:e våningen. Jag låter bli att snegla in mot den slutna avdelningen. Det gör mig inget gott att se in dit, jag behöver aldrig mer vara där. Nej. Det är tryggt att sätta sig i den röda stolen och vänta. Människorna i korridorerna ler snällt mot en. Hej hej. 

 

Klapp, klapp på huvudet. Jag har verkligen fortsatt kämpa på. Och som tack har jag inte den där hopplöshets-ångesten längre, den verkar har försvunnit (peppar,peppar). Lax är gott, smör är bra, mellanmål toppen, frön och nötter= nyttiga. Äta när man är hungrig, äta lite extra om det är gott. Fika. Check. Check. Choklad och glass? Ja, om jag är sugen. Check. Hetsäta? Nej tack. Det mår jag inte bra av. Och jag har verkligen inte det där suget längre. Jag har inget behov av att slänga pengar, lycka och välmående i toaletten och spola ner det. 

 

Alien-känslan sitter dock i. Min kropp är lite...hum... olik sig själv? Eller vad man nu ska säga, egentligen är den väl MER lik sig själv nu. När den har förutsättningar för att blomma upp till den där kroppen den alltid ville bli. Men aldrig fick. 

 

Jag stod länge nu när jag kom tillbaka hem och såg mig i spegeln. Rundade axlar. Lite kinder. Bröst. Det är fint, faktiskt. Lite lugnare. Dock ska jag aldrig mer försöka nå runt låren med händerna; det gör mig inget gott. Det är ändå inte meningen att en vuxen kvinna ska kunna göra så. 

 

Dagens knäpp på nosen:

"Ja, men jag försöker tänka att jag är hellre tjock och lycklig"

Min behandlare såg strängt på mig.

"Varför kopplar du samman din viktuppgång med övervikt sådär?"

"..?"

"Du, jag jobbar inte med att få folk överviktiga, jag är här för att hjälpa dig att få en frisk, fungerande kropp! Det innebär verkligen inte övervikt!"

 

I läxa fick jag att tänka på detta, att jag inte håller på att gå mot "övervikt", utan mot friskhet. Jag håller faktiskt på med det kanske största projektet i mitt liv, att återhämta mig efter en dödlig sjukdom. 

 

Så, kom ihåg. Om man är underviktig och går upp i vikt innebär det INTE övervikt/tjockhet. Det innebär normalt, lagom och välmående. Jag vet att ord som lagom och normal tidigare har skrämt mig men det är faktiskt bra ord egentligen.

 

Det betyder att jag inte får konstiga blickar, om någon ser på mig två gånger är det kanske istället för att jag är snygg (eller har spenat mellan tänderna..). 

 

Det betyder att jag aldrig kommer fundera över varför människor är snälla mot mig. 

 

Det betyder att jag kommer orka leva mitt liv precis så som jag vill (vad det nu är, men men). 

 

Det betyder faktiskt frihet.

Hej!

 

Igår var det en jobbig dag. Inte jobbig, som de där nattsvarta dagarna när jag "helst" bara ligger och gråter i sängen. Den där hopplösheten jag levde med så länge har långsamt försvunnit, jag får aldrig känslan av att "det kommer alltid att vara såhär" nu. Tänk vad lite mat kan göra! 

 

Jag har tidigare gått på en mängd olika tabletter, men det här är faktiskt det som har gett allra bäst resultat; vanlig hederlig, regelbunden mat. God mat. Plus det där "lilla extra". Mat för själen, så som choklad och fikor. 

 

Och jag insåg sent igår, när jag hade pratat och kramat på sambo ett tag om det jobbiga, att det bara är att vänja sig. Det är faktiskt helt okey. Att vänja sig vid en frisk ung kropp. Dessutom har jag rotat fram nya, bättre ideal. Ersatt sjukliga modellkroppar med förebilder som RIKTIGA kvinnor, alltifrån mamma till Marilyn Monroe. Riktiga människor, riktiga kroppar. Kroppar att älska, att älska med och använda länge (okey, Marilyn dog ung).

 

Jag försöker tänka på min kropp som en borg. Inte ett tempel, utan en borg. I den är jag trygg, i den tål jag anfall utifrån. Jag väljer själv när jag ska fälla ner min vindbrygga och släppa in någon, innanför mina trygga stenmurar. Folk kan få beundra på håll och fotografera. Eller föra arga demonstrationer om att jag borde rivas. Men trots det är jag K-märkt och kulturskyddad. Jag kommer att stå där så länge stenen i murarna håller.

 

Och VAD SPELAR DET DÅ för roll om mina axlar är rundare?

Det är skönt att ha kortärmat utan att tänka två gånger när man får en blick på dig.

 

Bröst och rumpa, vilken kvinna vill inte ha det?

 

Jag tycker om mina former. 

Jag ska försöka välkomna dem så gott jag kan istället. 

Smröja in dem med väldoftande body lotion och tänka fina tankar om hela mig.

Det är otroligt att kroppen fungerar, efter allt den har fått gå igenom. Genom att peta i den bra mat och framför allt tillräckligt mycket av olika näringsämnen så har den börjat blomma igen. Jag har en helt annan kraft, fysiskt som psykiskt, för att min kropp mår så pass mycket bättre. 

 

Så ja, jag skulle ljuga om jag sa att allt är tipp-topp jämt, att allt känns så bra nu när jag går mot friskheten. Men det får och ska ta tid. Kanske är det mest min hjärna som behöver läka och inte så mycket kroppen. Jag tror kroppen snabbare förlåter mig själv än mitt psyke.

 

Men det är också något jag jobbar på!

 

Att bli och vara sjuk är inget man väljer. 

 

Ni vet sådana där morgnar när klockan sätter igång och skräller, man försöker bända upp ett öga och befalla benen att svinga en ur sängen? 

 

Hur man går in i dörrkarmen med höftbenet, ut i köket och sätter på kaffekokaren. Allt det där går lite på rutin, där i morgondimman. 

 

I mitt all har det i flera år involverat att kissa, ta fram vågen, ta av mig sovkläder och...ja. Se om det skulle bli en bra eller dålig dag. Givetvis var jag tvungen att väga mig flera gånger till samma dag men de viktigaste siffrorna var alltid kväll vs morgon. Jag minns kickarna där i början, när man såg hekton trollas bort och flög genom dagarna. Vet ni varför man känner så? För att kroppen skickar ut sina "besparingar" och får panik, sedan börjar den bryta ner sig själv. Dina muskler. Det var alltså en dyr flygtur. 

 

I alla fall: idag vägde jag mig.

AJA BAJA! 

 

Jag VET att jag inte borde, jag VET att jag inte mår bra av det, jag VET att det är fel fel fel, att det är att ge efter för den där jävla kontrollen. Men ja. Jag gjorde det i alla fall.

 

Men vet ni vad? 

 

Det är inte samma sak längre. Inte samma tankar som snurrar innan och efteråt. 

53,7. 

 

Ett lugn spred sig genom kroppen. 

Jag vet att det där lugnet antagligen är lite farligt, eftersom det kan leda mig till att dra ut på viktuppgången. Men samtidigt är det rätt skönt att ha bra, sunda vanor och äta normala portioner. Det är SÅ skönt att veta att jag aldrig mer behöver vara hungrig utan att för den sakens skull rusa upp i vikt. Eller. Jag VET det. Men det är en annan sak att KÄNNA det. 

 

Jag VET att sambo älskar mig

men jag älskar de stunderna när jag verkligen känner det i hela kroppen.

 

Jag VET att jag är en bra människa

men jag älskar när jag känner det i varenda tanke om mig själv. 

 

Så. Lugn. Jag behöver nog inte ens göra om det här. Det händer inte så mycket liksom. Inget avgörande. Snarare borde jag öka på något litet varje dag så att jag kan komma upp till utsatta 56 kg innan jul!

 

Det här är ingen (o)vana jag behöver längre. 

 

Som min behandlare sa, när jag visade mina vikt- och kalorilistor:

"Det där hade jag verkligen tyckt var bra att ha koll på...om du var ett sjukt spädbarn!"

 

Det är dags att parkera vågen och lita på känsla.

Tränar du för att få må bra eller för att få äta?

 

För fem år sedan hade mitt svar varit givet= för att få må bra, för att det var roligt, för att det kändes fantastiskt i kroppen. 

 

För fyra år sedan hade jag sagt för att få och våga äta något under dagen. 

Samma sak för tre år sedan

Och två

Och ett

Och ett halvår sedan. 

 

Ja, kanske till och med några månader. Men om jag jämför det svaret med det för fem år sedan...så har jag tappat glädjen! 

 

När träning blir ett tvång, en sak du gör för att förtjäna mat, oavsett om det är något "onyttigt" så som godis/fika/snabbmat eller vanlig hederlig mat, har man tappat glädjen. Du har tappat bort det viktigaste i din träning, nämligen ATT MÅ BRA. 

 

Vi uppmanans ständigt till att motionera, senast är en explotionsartad kampanj för löpning (jag tvivlar på att någon i Sverige har missat den?).

 

JA, det är bra för kroppen att träna. JA, vi förebygger sjukdomar, etc etc. 

Men om du, även om du inte än underviktig, tränar för att få leva ett normalt liv är du ute på (bokstavligt talat) helt fel spår. Tänk och känn efter: ska du alltid behöva träna, hela livet, för att förtjäna saker som du hade kunnat äta i alla fall? Vi lever bara en gång (uttjatat men sant), vill du lägga ännu ett "måste" på dig själv? Det finns redan för många måsten i varje människas liv (enligt mig), den lilla tid som bara är din egen borde du verkligen göra något ROLIGT under. Satsa på det som är kul! Det KAN vara träning. Det är sant, man kan ofta hålla en lagom nivå.

 

Min mamma är absolut min förebild, jag älskar att läsa hennes facebook-uppdateringar så som "Orkade inte det planerade gympapasset idag, ligger hemma framför TV:n med goda kakor istället". 

 

Det svåraste du kan göra är att bli ett med din kropp (i alla fall som f.d. ätstörd). Tro mig, det är sant. Att bara utgå från vad den signalerar, känna efter och lita på det. 

 

Nästa gång du drar på dig löparskorna av rutin, KÄNN EFTER. 

VARFÖR vill du springa idag?

 

Hittar du inget bra svar, så ta genast av dig skorna och gör det där andra du hellre hade gjort. 

 

Idag har jag inte joggat på 3 veckor. 

Och vet ni vad? Jag äter sötsaker MINST en gång om dagen. 

Och vet ni en till sak? Jag är fortfarande stabilt underviktig. 

Ändå äter jag normala portioner och minst 6 ggr om dagen. 

Jag är ingen supermänniska som har världens bästa ämnesomsättning. 

Jag är en rätt stillasittande student dessutom. 

 

Jobbigt att sluta kompensera genom träning?

JA!

 

Värt det?

JA!

 

Så nu ska jag fortsätta med allt det där jag aldrig hade tid med på min fritid för att löparskorna åkte på alltför ofta. Allt det där som jag inte riktigt vet vad det är alltid. Men jag vet att jag inte måste träna för att hålla vikten. 

 

Man måste INTE träna för att få äta.

Däremot måste många av oss kanske träna på att just inte träna.

Tidig morgon idag, man såg fortfarande stjärnorna vid halv sju!

 

Mat är verkligen roligt nu. Med nu menar jag nu när jag "slipper" alla hämningar i köket en ätstörning oundvikligen innebär. Det är ROLIGT att laga mat! Det är ROLIGT att gå och handla. Det är harmoniskt att hacka, steka, röra runt, koka, krydda. Avsmaka. Och det roligaste av allt är att jag är bra på det, jag kan komma på recept och tadah, en (oftast) smaklig måltid! Med mig har jag den enorma kunskap kring mat min besatthet skapat. Skillnaden är att nu kan jag använda den som ett verktyp för att se till att min kropp får i sig allt den behöver. Det är en härlig, härlig känsla! På något sätt känns det mindre bittert att tänka på all den tid jag lagt ner på att inbringa just denna kunskap. Nu, när det faktiskt resulterar i något bra; nu när det är ett hjälpmedel för att må fysiskt (och psykiskt!) bra. 

 

Just precis rensade jag en helgrillad kyckling. Med mästerkockstankarna i bakhuvudet gav jag mig på ett ninja-snitt, det vill säga STORA kniven, STORA skärbrädan, LILLA kycklingen och PANG! 

Förhoppning: att dela kycklingen på mitten

Resultat: kycklingen hoppade ner på golvet, studsade någon centimeter och ja. 

 

Kycklingen-Mig, 1-0

 

Jag kände mig som en kirurg när jag började dra loss köttet från ben och annat läskigt. Dra av skinnet (nej, jag äter INTE kyckling skinn, har aldrig gjort och kommer aldrig göra). PLÖTSLIGT piper kycklingen till, precis när jag drar av lårmusklerna. JÄVLAR! Tappar kycklingen. På golvet. Igen. 

 

Insåg att det bara var ett senfäste som knorrade till

 

Kyckling-Mig, 2-0. 

 

Som tur är så är inte sambo hemma. Ingen hörde mina förvånade skrin. Kanske grannen. Men dem är ändå knasiga. 

 

NU ligger kycklingen fint sönderdelad i kylen i en blå glassburk. Jag känner ändå att jag tog hem den här matchen!

 

Till lunch blir det nämligen samma som igår, Gnoochi med kyckling i créme fraise-sås, svamp och lök. MUMMA!

För övrigt kan jag tillägga att min vikt idag = BMI 18!!!!!

 

:D

 

Glad, stolt och starkare än någonsin!

 

Grattis till mig

för att JAG vill det. 

 

Efter morgonens något dystra iakttagelser, en promenad vid havet och en räddning från regnet av storebror (i bil) hittade jag tillbaka till nuet. Vilket var släktkalas hos pappa. 

 

Nej. Det kändes i hela kroppen, nej nej nej, det vill jag inte idag. Idag är jag trött, jag är lite melankolisk och nej, jag orkar inte, jag vill bara kura ihop här hemma hos mamma och bara vara inte så mycket. Inte så mycket jag, bara precis sådär mycket som behövs. Inte le, svara på frågor om skola/sambo/sjukdom. Inte ha mycket människor omkring mig, nya utmaningar i form av fika, blickar. 

 

Nej. Det räckte med stålmansdagen igår (syftar inte på Stalin aka stålmannen). Igår var utmaningar nog, vilka jag klarade med bravur. Kanske är det också därför jag är trött idag.

 

Idag vill jag vara hemma med mamma i ett tyst hus, göra ingenting rätt mycket och dricka te. 

 

Men idag tackar jag nej av "rätt" anledning. 

Inte nej som i jag-vill-vara-ensam-och-svälta-mig. 

Eller jag-vill-inte-äta

Eller jag-är-för-trött-eftersom-jag-inte-har-ätit-på-tre-dagar

 

För en gångs skull är det inte min sjukdom i huvudet som säger åt mig att tacka nej.

 

Bara en omtänksam magkänsla.

GRYM på det här!

 

Med det här menar jag NYA SITUATIONER kring måltider. 

 

Jag tror säkert att det finns flera som känner igen sig i stress kring måltider. Rätt tallrikar, rätt bestick, rätt personer (eller ensamhet), rätt tics före, under tiden, tider osv osv osv (i oändlighet). 

 

För mig har det alltid varit otroligt jobbigt med mycket folk. 

Jag HATAR att äta i stora sällskap. Mycket ljud, stojande, flytande tider. Frågor kring mat. 

"Du, ska du inte ha..."

"Men gud vad gott, ska du inte smaka det här?"

 

"Det här kan du bara inte missa!"

 

Men det gjorde jag. Jag missade gemenskapen, jag slöt mig som en mussla och ville bara långt långt bort. Till min älskade och hatade ensamhet. Att äta något överhuvudtaget, alternativt äta och behålla det... Jag kan knappt komma ihåg de gånger de faktiskt hänt. Inte "riktig" mat. Samma som andra. Bara om jag fick laga min special-svält:mat. Grönsaker. Kanske lite soya (fast det var jobbigt, det är ju faktiskt lite socker i de flesta soyasorterna). Det fungerade, men frågorna hopade sig istället då. Vad jag än gjorde var det ju annorlunda än de andra, mindre, nyttigare. Jobbigt. Jobbigt med bufféer här hemma, när andra människor tog av MIN mat, kanske åt upp allt av den. Fast borden dignade av mat fanns det ju inget JAG kunde äta. Inget som var "okey". 

 

Idag är det fullt av folk här hemma, vi firar mina bröders födelsedagar. Och ja, det är "lätt" mat för mig att äta, min älskade sushi. Men jag tänker vara stolt. Är stolt. Magen är lugn, jag kommer på mig själv att avslappnat stå här och skratta. Inte tänka på när maten är klar, vad jag ska göra före/efter. Bara njuta av att vara delaktig, delaktig i denna samling av älskade personer. Se hur mamma ser på mig från köket och ler. Avslappnat. Alla de där linjerna av oro min hemska sjukdom ritade i hennes vackra älskade ansikte syns inte lika tydligt idag. Inte härifrån soffan. 

 

Det enda jag har saknat idag är min sambo. Och honom får jag krama sönder imorgon. 

 

Ibland kommer jag på att jag verkligen har världens bästa, rikaste liv. 

Enligt mig i alla fall. Och det är det enda som räknas. I slutänden. 

...är inte så "vanlig" för mig. 

 

Nej, faktiskt inte alls. 

 

Det är nog minst 4 år sedan jag satt ner och åt ordentligt (läs:inte överdriven motion/svalt mig hela dagen innan/spydde efteråt). 

 

4 år. 

 

Och ja, det var "läskig" mat. Kyckling med glace, rotfrukter (och ja, potatis) med olivolja, creme fraise-sås. 

Men vet ni vad? Det var SÅ värt det. 

 

Vad är lite stissighet från en elak sjukdom mot min mammas försiktiga leende?

Vad är lite tveksamhet vid uppläggningen mot min brors något menande kram efter maten?

Vad är det mot att inte alla tystnar när jag ska gå på toaletten och stänger dörren efter mig?

 

INGENTING!

 

Att bara få vara mig. Hemma. Dotter, syster. Glad och...som vanligt! Vanligt. Jag trodde jag hade svält bort det ordet från mig för alltid, bantat bort den där personen jag var så länge sedan. Vanliga jag, så där vanlig och alldeles underbart ovanligt sprallig. Den personen jag har saknat så mycket. 

 

Min fina familj. Min älskade, fina familj som jag har så mycket skuldkänslor för. Det känns så underbart obeskrivligt bra att sitta här med dem runt omkring mig utan oroliga blickar, utan tyst mumlande och någon sidoblick. Ja, att känna att de är trygga med mig. Litar på att jag är bättre. Känner att jag är bättre. Det hjälper ju mig också, att få bekräftat det jag faktiskt redan vet; jag börjar bli bättre!

 

Det känns också lite som att få "betala tillbaka" till dem, att ge dem ett friskt jag tillbaka efter så många år med den sjuka versionen av mig. Efter år av petande, elaka kommentarer och skrikandes kring måltider. Att inte ta så mycket uppmärksamhet till MINA PROBLEM, utan vara en del av gemenskapen. 

 

Det är viktigt, det där ordet. Gemenskap. 

 

Jag pratade med mamma om det, att det kanske inte var så bra att jag blev vegetarian när jag var tio. Sedan dess åt jag annan mat, även om jag inte var sjuk då. Qornfiléer när de andra åt kyckling, etc. Annorlunda. 

 

För en gångs skull måste jag inte tvinga upp munnen i ett leende och bara berätta om bra saker i mitt liv, för att lindra all oro det finns för mig sedan tidigare, här hemma hos mamma. Jag kan bara vara mig själv.

Hej!

 

Möte med behandlare idag, insåg till min egen förvåning att jag längtade lite tills dess. Det är tredje gången vi ses och ja, det är fantastiskt. 

 

Tidigare har jag varit väldigt kritisk till vården, jag har träffat så många "förstå-sig-påare", stela humm-skriva-på-block, en och annan gråt-ut:are. När jag var inlagd på allmänpsyk i malmö var det nog enbart idioter (enligt min egen åsikt) á la Freud. 

 

Men inte nu. Inte här. Och ja, det är säkert också min egen inställning som är en stor skillnad, men oavsett; det är underbart. Jobbigt, såklart, men det är SÅ skönt att inte behöva FÖRKLARA! Inte förklara inför allt oförstånd. Inte rätta ut alla "normala" människors frågetecken. Inte prata en massa dåtid, utan fokusera på problem här och nu, konkreta utmaningar och diskutera eventuella (hehe, lite kaninöron på det) problem under veckorna. 

 

Min utmaning tills nästa veckas möte?

 

Inte väga mig.

 

Suck... Det är lätt att sitta där och höra anledningar till varför. Nicka och humma, jo det låter ju bra och rätt det där, vätskebalans som hoppar, onödig ångest. Jag ska ju trots allt gå upp i vikt. Jag vill inte riskera att skära ner på min regelbundenhet eller mängd mat för att vågens siffror ändras. DE SKA ÄNDRAS!

 

Så, vad gjorde jag?

 

Jag cyklade hem. Pussade hej på min fina sambo. Smög in i badrummet, öppnade skåpet och tog ut den. Vågen. Höll den lite i händerna. Många år tillsammans. Vågen och jag. Ensamma i vår ätstörda bubbla. 

 

Ritch. Batteriluckan upp. Pang, slet ut det. Duns, duns, in i sovrummet. Hittade en liten kärlekslapp av sambo jag fått för några veckor sedan, vek den omsorgsfullt kring det där lilla runda batteriet och la det i mitt smyckesskrin. 

 

Det kanske inte går. 

Imorgon bitti kommer jag tycka att det här är världens dummaste idé. 

Kanske går jag dit och hämtar det, sätter in det och väger mig. 

 

Men jag hoppas verkligen inte det. 

 

EN vecka ska jag väl för fan klara?

EN futtig vecka utan det där. 

 

För vet ni vad jag har tänkt på?

 

Vi ätstörda väger inte vår kropp.

Nej, bara utåt sett. 

 

Vi väger hela vårt värde som människor.

 

Och det finns inga digitala siffror i världen som kan tala om det för mig.