ungefär sådär

Men jag tror verkligen att många av oss ÄS försöker "trösta" oss med att om vi nu inte kan vara smala så kan vi i alla fall bli vältränade. Jag tror säkert att ni har hört "Fit is the new skinny", vilket jag tycker är... hemskt! Faktiskt. För ärligt talat, idealet flyttas ju bara. Och lika så målet. Ortorexi har växt fram stadigt och jag tror att vi kommer att se en stor ökning. 

 

Mitt mål med träningen är att må bra. Jag låter det inte ta över mitt liv, det är ingen målbild jag har i huvudet när jag svettas med de andra på gympa-pass. Ärligt talat bryr jag mig inte om jag har en rutmage, en mjukmage eller något därimellan. Jag vill känna mig stark och frisk. Men inget annat. 

 

För att sätta mål med träningen tror jag absolut är destruktivt för en f.d. anorektiker. Jag menar, nya mål, efter alla de där målen man satte upp angående vikt och mat? Det slutar nog inte väl. 

 

Jag tror det är svårt att inte halka in i något slags tvång när man har levt med en sjukdom som innebär så otroligt mycket tvång. Efter en konstgjord trygghet kanske det är lättare att flytta över den till något mer socialt accepterat: så som en modern vältränad kropp. Ännu ett duktighetskomplex. Och konstiga kostvanor hos någon som tränar mycket uppmärksammas nog tyvärr inte lika mycket när det inte är en utmärglad person som sitter framför salladen. 

 

Jag tror mig veta att jag behöver träna för att må bra. Men i vilken utstärckning, det försöker jag lämna öppet åt mig själv att bestämma. Mig själv. Inte något annat. Inte tankar, inte bilder, inte små viskande röster. Min kropp. hur den känns. Men den balansgången kan nog vara riktigt svår. Jag känner inte av det just nu, men jag tror mig ha tillräcklig erfarenhet av träningsbesatthet för att inte frestas av det. 

 

 

Jag tror att det är en riktigt bra lista att ha bockat av innan man köper det där gymkortet. Visst, det är luddigt när jag skriver det, men man känner när man når ett av de där stadierna. Jag lovar. 

När jag gick upp i vikt var jag livrädd för att jag skulle bli en stor deg. Jag menar, tjugofem kilo är rätt mycket. Men tack vare att jag höll en fin viktkurva i lagom takt uppåt blev det ingen stor klump på magen och låren. Jag glömde ju bort att mycket av det jag svält bort var muskler. Helt vanliga hederliga muskler och trevliga saker så som rumpa och bröst. Och de kom ju också tillbaka!