ungefär sådär

 

MEN trots det, så har jag haft en bra söndag, minus en del tjafs med sambo. Bullbak, med härliga studentlösningar (har ni sett någon kavla med en vodkaflaska med bakpapper på?), resulterade i supergoda kardemumma/vaniljbullar och härlig kompis-fika. 

 

Annars är jag förlamande trött. Ont i huvudet. Lite ledsen i kroppen. 

 

Jag fick en kommentar om föregående inlägg: jag "borde ha orkat/hunnit" åka på födelsedagsfikan. 

Men saken är inte fullt så enkel som att jag missar lillasyskonets kalas. Det finns tyvärr viss historia i min "familj" som har inneburit spordaisk kontakt med pappa och hans nya familj, och en hel del mönster jag måste gå emot. Detta innebär att jag gjorde det här valet. Att jag inte skulle vara "en bra förebild" för min halvlillasyster... Det sved att läsa. Men som sagt, bilden är inte så enkel. Och jo, jag tycker att jag är en bra förebild. Nu. Faktiskt. Så det låter jag nog rinna av mig. Jag har gått igenom så mycket och tagit mig enda hit, till en fungerande vardag med härliga människor och en bra självkänsla. Det önskar jag att jag kan stötta alla, inklusiva samma lillasyster, till. Inspirera till. De senaste veckorna har varit tuffa och väldigt krävande, om jag hade kört vidare på "borden" och "måsten" just nu hade jag nog bränt mig lite. Vilket jag har lärt mig att känna igen varningstecken för och se till att lyssna på. Och om lillasyster inte kommer på någon av mina framtida födelsedagsfikor av liknande anledning så kommer jag acceptera och stötta henne i det. För så är livet ibland. Antagligen kommer jag upp en runda nästa helg, och kan ge present och krama henne lite då. Och nu kommer jag inte urskulda mig mer, för jag känner att det var rätt beslut och kommer fortsätta att känna så!