ungefär sådär

Kom hem tidigt från skolan idag och tänkte: fan heller!

Det ursinniga rotande började. Tio par jeans till rök. En flyttlåda med kappor, trånga blusar. Påsar med klänningar. Jag får inte plats i de där kläderna. När jag håller upp dem ser jag det, de är inte gjorda för en vuxen kvinna som är 173 cm. Inte en frisk sådan i alla fall. 

 

Så jag sanerar. Sanerar sjukdom, sanerar ätstörning.

Varför ska de hänga där?

Som ett dåligt samvete för att jag blev frisk?

Ett hemskt minne?

En snuttefilt som smakar skit?

Så nu står de här i vardagsrummet, en hel hög med vackra hemska minnen. En annan Emma, en sjuk Emma som jag inte vill vara längre. På väg ut, mot erikshjälpens insamlingstunna (hoppas de får plats!). Helst hade jag velat bränna upp dem och dansa lite på glöden, tjuta lite som en indian. En segerdans. 

 

NU kan jag sätta mig och plugga. Andas lite lättare. Senare ska jag iväg på behandlingsmöte, efter det ska jag träffa en vän och sedan träna ikväll. Gympa medel på friskis är bland det roligaste jag vet!

 

Behandlingsmötet då? Jag tror den där timmen kommer att kännas som en kvart, som det gör när det har hänt mycket i mitt liv. De senaste veckorna måste vara ett nytt rekord i "Emma tillbaka till livet"-projektet!

 

Sambo och jag då? Jag har inte skrivit mycket om det, men vi har haft en svacka. Det är mycket som förändras i och med att jag har förändrats. Maktbalanser och gränser flyttas. Så måste det vara. Så måste det bli. Men jag tror verkligen att det här kan bli bra i slutänden. Med lite mer tid för oss båda att  vänja oss. 

 

Jag saknar Malmö i alla fall. Mina vänner, fina fina älskade vänner. Spontanitet och fler valmöjligheter. Mindre rastlöshet. Jag har nog länge känt mig lite avskärmad här i Lund, eftersom mina närmsta vänner bor i Malmö (minus A, älskade A bor här i Lund). Vi får se hur det blir med det i framtiden, jag vill gärna tillbaka. Fast med sambo såklart!