ungefär sådär

 

Jag har varit klumpig mot min storebror. Ställt in när jag har föreslagits att ses, inte visat att han är viktig! Samtidigt har vi haft en period där jag behöver energi, positivism och i allmänhet påfyllnad av glädje. Av olika anledningar har han inte varit en sådan källa och efter totalt onödigt tjafsande under påskhelgen har jag nog dragit mig tillbaka lite, mest omedvetet. Ställt in en middag för att jag var så trött, glömt bort att vi skulle ses för att allt här hemma har varit lite upp-och-ned. Men det är inte okey att behandla någon som är så viktig för mig på det sättet. Jag tycker inte om mig själv när jag gör så. Verkligen inte. 

 

Det är en svår balansgång det där, att ta hand om sig själv och sätta gränser man mår bra av samtidigt som man ska visa hänsyn, omtanke och kärlek till andra. Vad är lagom? Vilka krav är rimliga att ställa? Hur mycket ska man följa sin magkänsla, utan att bli varken en egoist eller en dörrmatta?

 

Det tycker jag är svårt. Det finns en del "vänner" jag aktivt väljer att inte umgås med längre: de ger mig ingenting. Men min bror älskar jag så enormt mycket. Min familj är verkligen de viktigaste människorna i mitt liv på så många sätt. Jag inser mer och mer hur otroligt lyckligt lottad jag är som har just min familj! Min mamma, mina bröder!

 

Så jag ringde honom. Förklarade lite hur det kändes. Och skämdes när han tog det jättebra, vi hade ett bra samtal och jag bad om ursäkt. Försökte definiera en magkänsla. Och han försökte lyssna och ta till sig. Varför har jag inte sagt det här tidigare? Fina fina storebror! 

 

Imorgon är det födelsedagsfika för at fira min halvlillasyster som fyllde sju år i fredags. Och jag kommer inte vara med. Varför? Jo, för att jag fick veta det i torsdagskväll och hade planerat annat för söndagen. Tänkt annat. Som jag verkligen inte vill ställa in. Inte ens viktiga saker, egentligen, men de känns absolut nödvändiga. Ett trots mot min pappas symboliska handlingar också kanske, det finns så mycket "borde","ska" och "därför!" där. För annars blir människor arga och besvikna på en. Vara duktiga Emma. Trevliga Emma. När jag bara är väldigt trött och försöker ställa mig tillrätta på jorden igen. Varför kan inte de vara mer som älskade mamma, som pratar, förstår och inte ställer värdelöst meningslösa krav? Krav! Jag hatar sociala krav!!!

 

För det handlar mycket om det just nu. Mig. Vad jag vill. Vad jag känner är rätt. Vilka jag vill vara med, vad jag vill göra en viss dag, vad jag känner inför saker. Att se till att inte ha för många "privata" måsten känns dödsviktigt just nu. Bara få ha ett lite luststyrt liv. Men det kan också göra mig till en bitchig egoist kanske? 

 

Men måste det verkligen vara antingen eller? Jag känner att jag får ställa krav. Vettiga krav, såklart. Men jag har rätt till det. Ändå äter samvetet lite på mig. Det är svårt att bryta med hur jag har varit. Omdana, bana ny väg för den person jag vill vara. Egentligen är. Som frisk. Jag känner det så starkt!

 

För det är en skön känsla, det är underbart att känna att jag kan sätta de där gränserna som bränner inom mig, och att människor ofta utan vidare respekterar dem. Jag behöver inte vara en ängel, en perfekt människa, en svensk Dalai Lama eller bara bäst i världen på allt för att bli omtyckt. Genom att sätta krav och tydliga gränser känner jag mig faktiskt mer värdefull och tryggare i mina relationer. Ja, det är alldeles sant. För de som finns kvar är de som tycker om mig tillräckligt mycket för att respektera mig, som inte behöver trampa på mina gränser. 

 

Och det stärker min övertygelse: att jag kan leva mitt liv som jag vill. 

Inte bara matmässigt. Mat finns inte ens med i den här diskussionen. 

Det här är större. 

Så mycket större än vad jag åt till lunch. 

För det här handlar om mig. 

Som person. 

Inte som ätstörd. 

Inte som sjuk/deprimerad/svag/skadad.

Mig, som frisk. 

Som den jag ska tillbringa resten av mitt liv med. 

 

Trevande steg. Egentligen känner jag vad som är lagom och jag är stolt över att jag ringde storebror, förklarade och bad om ursäkt. För jag är en bra människa. Jag struntar inte i vilka konsekvenser mitt handlande har. Det har jag aldrig gjort, snarare brytt mig för mycket. Ansvarat för mycket. 

 

Jag vet att jag kommer att få skit för att jag inte åker till födelsedagskalaset imorgon. Jag vet att jag är en dålig storasyster, en dålig dotter, en dålig egiost till människa. Men jag tänker göra det i alla fall. För jag känner att det är viktigt, inte ens på grund av en bra anledning. Bara för att jag inte vill. Jag vill bara vara. Mig. Inte duktig. Inte så jäkla lyckad och perfekt. Emma. Sådär som bara jag kan vara. Och för att orka det måste det finnas gränser: för att inte kamoflera mig själv. 

 

Man kan inte leva efter hur man borde vara. 

Man kan ha en idealbild att jobba mot, visst. 

Men man ska fan ha en bra magkänsla under tiden!

 

Och man ska lova sig själv att man ska ta hand om sig själv, 

göra saker man mår bra av, 

be om ursäkt när man beter sig dåligt, 

ge när man vill, 

ta lite ibland när det behövs, 

ha förväntningar, men rimliga sådana. 

 

För alla människor är värda respekt. 

Annars är vi inte människor: då är vi dörrmattor!