Vad är vi rädda för?
En lagom torsdag.
Behandlingsmöte, som vanligt väldigt givande. Jag har fått jobba så mycket med mig själv, det kommer jag alltid att vara tacksam över!
Vägning. Jag är faktiskt förvånad, för jag vägde nästan exakt samma som jag har gjort i tre månader. Eller, inte så förvånad. Mer nöjd. Trygg. Det är en trygg siffra, som visar att min kropp mår väldigt bra och ett kvitto på att jag kommer känna mig pigg även i framtiden.
För oavsett om jag slarvar lite med snabbmat, och njuter av någon glass då och då eller mumsar någon chokladbit på kvällen så händer det ingenting nu. Och har inte gjort på ett tag. Det här är där jag ska ligga och kroppen verkar vara väldigt bestämd också.
Jag minns inte när jag slutade väga mig här hemma. Det jag kommer ihåg är hur jobbigt det kändes när min behandlare bad mig att göra det, att bara väga mig på St Lars. Hur jag försökte sluta, utan att lyckas. Men någon gång sedan i julas har jag alltså slutat. Och glömt. Glömt att det står en våg i ett skåp i badrummet.
Men jag ser människor där ute som inte mår bra. Som inte har kommit hit, som lever mitt i istället för att börja glömma. Och jag ser deras trötta ansikten och kroppar, det skär i hjärtat. Egentligen vill jag bara krama om dem, men istället försöker jag fokusera på mig själv, vad jag gör och den person jag är någonstans med. För jag kan inte rädda dem, inte som en främling på stan. Jag tror inte på det. Det hade aldrig gjort någon skillnad i mitt fall. Och risken över att bekräfta någons ätstörning istället för att försöka hjälpa, den risken vill jag inte ta. Inte bara sådär. Nej. Jag tycker det kan vara direkt oansvarigt.
Jag satt idag, efter dagens enda föreläsning och åt en glass i solen (igen, jag vet!) med sambo. Pussades lite mellan mumsandet. Domkyrkan mot ryggen. Lycklig.
Varför ville jag inte leva mitt liv såhär innan?
Varför ville jag inte äta god glass,
varför ville jag inte sitta still i solen,
hur kunde jag offra så mycket för ingenting?
Hur kunde jag någonsin tycka att det på något sätt var värt det?
Och rädslan. Att leva i den där rastlösa rädslan, vad man än gjorde var det aldrig nog. Och inte blev det bättre efter att man började rasa i vikt. Nej, nej, nej, alltid värre. Svårare. Hårdare. Hemskare.
Vad var jag rädd för?
Att sitta i solen med sambo och vänner, äta en glass och skratta?
Att kunna fokusera på livet, på att göra roliga saker och vara en trygg ung tjej?
Att vara självständig och inte känna mig som en belastning för alla de som älskar mig?
Att kunna nå de mål och drömmar jag nu har börjat känna igen?
Nej. Det var inte det som utgjorde min rädsla. Inte så preciserat. Kanske var jag mer rädd för att inte klara av det. Att leva, sådär som jag så gärna ville. Som jag hade drömt om. Att "lyckas". Med vad vet jag inte. EN odefinierbar rädsla för livet i sig kanske?
Det är okey att vara rädd så länge man inte agerar efter det.
Man får känna rädsla, även om det inte är nödvändigt eller logiskt.
Känslor är tuffa. Men de behöver inte styra våra handlingar.
Men ÄS nästlar sig in i just hjärnan. Det är inte bara en känsla, det är så mycket mer.
Fast om man var rädd innan man fick en ÄS, blir även det bara värre och värre.
Allt blir ju bara värre av att fortsätta att vara sjuk.
Livet upplevs som något allt längre bort, något man inte kan vara en del av.
Man börjar intala sig att man ger upp.
Resignerat. Lära sig leva med ÄS.
Fan heller!
Inte jag.
Inte ni heller.
Ingen ska leva så!
Alla människor har rätt att sitta i solen en dag som denna och må bra.
Ingen människa ska leva ett liv styrt av sjukdom och rädsla.
Ingen.
Och jag känner mig inte misslyckad över att jag är normalviktig nu. Nej, jag är så in i helvete stolt. Mår super, oftast. Uppskattar allt, även små fåniga saker som vackert väder. Allt, jag vill helst göra allt, och smaka allt jag missat och träffa saknade vänner. Resa massa med sambo (som jag inte vågade innan), allt allt allt som jag drömde om som sjuk, när hoppet smög sig på.
Idag bokade vi en resa till min farbror i London, vi åker den 16:e maj och stannar till den 21:a maj.
Pirret, förväntan, längtan.
Detta ska bli min första semester utan ångest.
Detta är min första semester som den Emma jag är nu.
Och jag vill bara att det ska bli maj.
Fast innan dess finns det en massa saker jag ska göra och uppleva!