ungefär sådär

Idag har jag gråtit,

fast solen sken och himlen var blå.

Fast jag är stark och nästan frisk.

 

För den där lådan lurade i förrådet. Lådan med sommarminnen, en vacker sommar-Emma. Som inte passar längre. 

 

Jag tror inte att jag kan förklara min förkärlek för kläder. Det är en känsla, en känsla av att ha på sig ett vackert skal. Min garderob består av flera års letande, flera års samlande. Favoriterna. 

 

Av sex par shorts passade ett. Ett par sprack, ett par fick jag inte ens upp över låren. Jag minns de där kläderna, när jag har haft på mig dem och hur vacker jag alltid har känt mig i dem. 

 

Det började som en lek, jag tänkte att det inte skulle göra så ont om jag kunde skratta lite med sambo, som låg och slöade i sängen. Misslyckad catwalk. Efter ett tag hade jag röda märken på magen. När min absoluta favorit sommarklänning tryckte upp brösten till halsen (tro mig, inte på ett sexigt sätt) och den näst bästa inte gick att stänga alls... Då kom klumpen i halsen. Fan. Högen av "passar inte" växte, i högen "passar" låg två plagg av nästan tjugo. Helvete. 

 

Varför kan inte kläderna växa MED mig? 

Sambo behövde fixa något på datorn, jag stod med tårarna i ögonen och fumlade efter mobilen. Mamma. Jag behöver mamma. Gråta lite, prata lite. Mest lyssna på en lugn röst, med så mycket förståelse och kärlek. 

 

Och vi hittade ett tankesätt jag tycker om: när man var liten växte man ur favoritkläder. Då var det bara till att slänga dem, man försökte inte krympa ner sig till den storleken igen. Tvärtom, jag minns hur stolt jag var när man hade växt till sig till en ny storlek! 

 

Jag har växt ur kläderna. Inte vackra Emma! Jag sitter ju i soffan här hemma. 

Och även om det suger att jag inte kan ha de där älskade kläderna så är jag rätt jäkla glad att jag inte kan det heller, eftersom jag fick offra allt annat för dem. Sitta ensam i finkläder. Nej tack. 

 

Alternativet då? Ful-Emma? Nej. Det är inte sant.

Men vuxen, äntligen. En kvinna. Former. Fin figur.

Men just figur!