ungefär sådär

 

Jag går en kort promenad med sambo, andas in frisk vårluft och njuter av att jag nästan är för varm i jackan. Blå hav av scillas breder ut sig bland träden, fåglarna verkar kvitter-kackla om vilket träd de ska sova i i natt. Solen börjar tona av mot rosa, det är så lugnt ute vid den tiden av kvällen. Ni vet nog hur jag menar. 

 

För där går jag. Ja, går. Trots benskörhet. Tack för att det inte gick längre!

Och där går sambo. Med mig. Tack för att jag är frisk nog att ha ett bra förhållande!

Jag andas. Jag är glad. Kroppen är glad. 

Och även om liver rullar på nu, nu när det är nästan helt bra, så vill jag inte glömma tider som varit. Hur jag har varit, hur jag har mått. För den där underbara totalt upppfyllande känslan av värdnad inför livet, den är fantastisk. Jag hoppas att jag kan bära med mig den som ett diplom under resten av livet. 

 

För det är fan inte självklart att man är frisk, det vet vi alla. Att man mår bra. Att man känner att man har (någorlunda) kontroll över sitt liv, vilken riktning det ska ta. På något sätt vill jag dela med mig av den där känslan till de av er som stundtals tvekar, eller lever i det där fruktansvärda ingemanslandet mellan att stanna i sjukdom eller att våga bli frisk. Skicka ut en liten bit av känslan av livsglädje och frihet, så att ni vågar. Det är inte farligt, det är jobbigt men så fruktansvärt härligt. 

 

Och det blir bättre hela tiden. På bilden jag publicerade i föregående inlägg ryckte jag till lite när jag såg min arm bakifrån. "Ser jag ut sådär bakifrån?". Tydligen! Och för ett tag sedan hade jag skruvat på mig av obehag, suttit och tittat och tittat, hatat. Men nu är jag bara rätt jäkla stolt. Över att det är jag. Att jag ser så frisk och fin ut.