ungefär sådär

Efter att ha avnjutit Antikrundan och Plus kändes livet lite bättre. Den hemgjorda glassen blev supergod, även om Yolliboxarna var super känns nästan 50 kr st lite saftigt när den hemmagjorda blir riktigt bra! Och i mitt kök står det ingen burk med E-ämnen heller ;)  Så nu är det Äta, sova, dö som gäller, lite mer hemmagjord blåbärs- och jordgubbsglass och mycket kramande. 

 

För idag är jag också frustrerad. Sjukdom. Den finns överallt! Ni vet det va? Och ni vet också att det drabbar fantastiska människor? Stympar dem till oigenkännlighet. En nära vän till mig mår inte bra. Jag dog lite inombords av att se tecknena, så tydligt. Det fick mig att tänka på böldpesten. Jeans som sitter lite lösare. Ögonen som blir lite mattare. Ansiktstonen som ändras. Rörelserna, försiktigare. Fan. Fan fan fan. För där står jag. Och vad fan ska jag göra? Vad kunde någon ha gjort för mig? Ingenting. Jag vet ju det, jag vet verkligen det, när jag var som sjukast spelade det ingen roll vad någon sa eller gjorde, inte mer än marginellt. Det var först när jag vågade ta mig ur det som allt det betydde något. Kunde hjälpa mig, istället för att få mig att vända mig bort från människorna jag älskade ännu mer. 

 

Och förstår vi vad vi gör mot oss själva? Egentligen? Jag hade bara velat skaka om oss, alla fantastiska människor här i bloggvärlden. Som mår så jäkla dåligt över mat. För lite, för mycket. Underbara tjejer som lika gärna hade kunnat ta över världen, eller utbilda sig, eller ha många nära vänner och resa runt i världen, fina fina människor som borde känna sig unga, fria, vackra, sprudlande som är nedstämda, oroliga, dämpade, trötta. Fångade i sina kroppar. För det är vi ju, vi är fast i våra kroppar. Men det finns ett bättre ord: vi lever i våra kroppar. Om våra kroppar hade varit hus, hade vi verkligen rivit upp plankor ur golvet, bränt ner en friggebod, kastat sten genom fönstret och rivit ned tapeten på vissa ställen? 

 

För det är det vi gör. Vi bygger trösklar som är en meter höga för att sedan snubbla på dem. VI plågar oss själva. Varför?

Jag vill bara att vi alla ställer oss en enda fråga: 

Jag vet inte hur jag ska hantera starka känslor. Och vanmakten, frustrationen över att mitt liv inte ser ut som jag pressade fram i mina drömmar när jag var mindre. Det kväver mig att ha för mycket att göra, samtidigt som jag mår dåligt när jag gör för lite. DET är mitt problem, egentligen. Mat var ju aldrig problemet i sig, eller hur?  För i så fall hade jag varit lycklig i somras. Benig och jävlig, men nä. Livet sög faktiskt. Lycklig när jag vägde ytterligare tio kilo mindre? Nej. Allt var bara värre. Mycket värre. 

 

Så om jag nu mår som bäst idag, i den normalviktiga kroppen jag har idag: kan jag inte ta det som ett bevis på att det faktiskt är såhär min kropp ska vara för att ge mig de bästa förutsättningarna att rätta till de saker som egentligen är fel? Som egentligen är det jag har misshandlat mig själv på grund av så länge?

 

Jag vill att vi alla tänker och känner efter. För vi kan inte leva såhär hela livet. Det finns ju inte på kartan.