En liten kärleksförklaring
Vet ni vad?
Jag älskar sambo. Han trillar in här hemma med en Ica-kasse. Radar upp apelsiner, bananer och keso.
"Ska jag fixa lite lunch?" ÅH! "Pannkakor?" ÅH!
Även om vi har våra småtjafs och liknande så är han min älskling. Alltid.
Så han ställer sig och steker pannkakor, beordrar mig att stanna kvar i soffan (vilket jag tacksamt gör). Placerar mig vid bordet och ser till att min tallrik inte är pannkakslös. Fem pannkakor senare är magen sprängfylld och sambo ser nöjd ut. "Du behöver extraenergi när du är sjuk", och en öm kindsmekning.
Rastlös som jag är gick jag ut en liten promenad. Det är skön luft ute. Kall, klar luft. Sambo lurar mig till att skratta, piggna till.
Det är en fantastisk känsla, att bli ompysslad. Jag tänker aldrig ta det för givet, inte efter ensamma år i ätstörningens helvete jag har spenderat. Jag känner mig otroligt tacksam. Tacksam över att jag bor och lever med den man jag älskar, som jag alltid vill vara med resten av livet.
Jag tror att det är väldigt viktigt för ett förhållande, att minnas dagar som denna nästa gång det finns mörka moln i förhållandet. För det har man, förr eller senare. Det är inte alltid lätt att bo tillsammans. Dela livet. Vi går dessutom i samma klass osv, vi ses väldigt mycket på gott och ont. Fast mest gott, enligt mig!
Det fanns en tid när jag bara gick runt och var rädd för att han skulle lämna mig.
När jag fortfarande var väldigt sjuk.
När jag fortfarande var mer ätstörning än Emma.
Och jag tror att jag räddade vårt förhållande genom att söka hjälp i somras och se till att bli bättre. Jag tror att de som älskar oss står ut om de ser små framsteg då och då. Jag tycker det är fantastiskt att en människa som sambo, som aldrig funderat kring kost överhuvudtaget mer än "gott" och ibland "slabbigt", kunde bli och är mitt största stöd. Människan som ger mig en stor kram utan ett ord när jag slängde det där jävla lättmargarinet. Som såg att jag stekte i olja. Som log mot mig när vi lagade gemensam middag första gången.
Min sambo är en underbar man.
Och jag tror inte att han har en aning om hur mycket allt han har gjort betyder för mig .
Jag tror inte han har en aning om att jag minns så mycket, in i detalj.
För gud vad jobbig jag var, innan. Jobbig är kanske orättvist. Vad sjuk jag var! Åka mellan tre matffärer, vägra äta mat sambo lagade. Vägra äta överhuvudtaget. Äta konstiga saker. Vara trött hela tiden. Vara ledsen. Vara frånvarande. Köpa massa godis ibland, vara uppe ensam sent och kräkas. Medan han sov. Eller, låtsades sova. Jag har aldrig vågat fråga.
Trots större och mindre bråk är vi fortfarande tillsammans, bor ihop och jag är pinsamt kär i den mannen. Pirr-kär.
Med detta vill jag ha sagt: ni kommer inte alltid att vara ensamma bara för att ni är sjuka.
Och sann kärlek finns!
