ungefär sådär

Jag har inte mått bra de senaste dagarna. PMS? Kanske. Men inte bara. Ni kanske kommer ihåg Bilbo Baggins kommentar i den första Sagan om ringen filmerna:

 

Så känner jag mig. På väg hem från jobbet idag fastnade allt syre i halsen, jag såg ingenting när jag cyklade för tårarna som trängde fram. "Gråt inte Emma, gråt inte, stackars sambo!" tänkte jag och försökte ta djupa andetag. Det hjälpte inte. 

 

På grund av mycket att göra på jobbet idag kunde jag inte äta något under tiden och fram tills jobbet hade jag föreläsning. Resultat: kom hem klockan halv fyra och hade inte ätit någonting sedan frukosten vid åtta. Not good.

 

Jag trodde att jag skulle svimma medan jag värmde lite rester och bredde en macka. Satte mig ner och glupade i mig. Satt still och kände efter. Fortfarande kort andning, herre gud, vad är det med mig?

 

Tittade på skolböckerna. Stickandet i kroppen började. Tänkte på kören ikväll. På min mobil som jag glömt på jobbet. Tårarna började rinna. Kroppen började sticka, smärtsamt. 

 

Bilderna poppade upp. Bilder på knivar, skärsår, tabletter, domningen spred sig och jag kunde inte andas alls. Atarax, darrade när jag tog en. Försökte att inte visa sambo, låte honom vara ifred. Grät, sa att jag mest var trött. Lade mig ner i sängen en stund, livrädd för att göra mig själv illa. Vet ni den känslan, när man bara måste vara helt still för att inte frestas att skada sig själv?

 

Ångesten lade sig lite. Sedan påminde mig en sak om sambos utbyte han precis har sökt till och då brast det igen. Försökte ta mig ut, cykla och hämta min mobil men köpte bara cigaretter istället. TIllbaka hemma, fan fan fan Ataraxen räckte inte. Ingen luft. Panik. Tårar i ögonen, halsen och näsan, täpper till. Sedan låg jag i sängen, sambo kramade på mig och klappade mig sakta. "Såja, gumman". Som en fast punkt i allt det där mörkret, en trygg värme från hans hand på min kropp. Sakta kom jag tillbaka från paniken. Sakta slutade livet falla i bitar framför mina ögon, istället fokuserade jag på hans hand, hans röst. Gråten ebbade ut och jag kunde andas igen. Prata.

 

Det har blivit för mycket på sista tiden. Jag tänker inte ens skämmas över att det känns så, får det handlar om mitt mående. Och det tummar jag inte på, inte en millimeter. 

 

Därför har jag bestämt mig för att dirigera om lite, göra lite annorlunda. 

Jag kan inte plugga heltid, jobba, träna, sjunga i kör, gå i behandling, träffa kompisar, träffa sambo mycket, blogga och ändå ha tid för mig själv. Inte just nu i alla fall. 

 

"Men du har ju orkat mer innan, din svage jävel" viskar den elaka rösten. 

Det skiter jag i!, svarar jag. För jag mådde inte bra då heller. Det är inte att vara stark, att köra sig själv i botten om och om igen. Det är att bryta i tid som är starkt, som är klokt. Jag tänkte berätta mer om min planer imorgon!

 

Oavsett så mår jag mycket bättre nu när lite beslut är tagna. Tack vare en fin, förstående sambo kom jag till lite klarheter och är lugn i kroppen igen. 

 

Det som skrämmer mig är hur otroligt dåligt jag kan må och hur stark viljan fortfarande kan vara att skada mig själv. Jag har aldrig skurit mig, men jag har bränt mig på insidan av armen tidigare. Det är inga fina ärr. Det är ingenting jag är stolt över. Och jag har varit fenomenal på att skada mig själv med mat istället. Det är slut på det med. Det är dags att vara stark för min egen skull nu. Det är dags att bli en stark, vuxen Emma som tar kloka belsut för min egen skull.