ungefär sådär

Gamla minnen drogs upp, saker jag mer eller mindre förträngt. Så enkla ord egentligen, "jag bodde där, jag gjorde det". Men alla känslorna finns ju kvar, inuti mig. Förknippade med platser, personer, perioder. Mörka, hemska år som ätstörningen åt upp för mig. Jag skäms över den människan jag var då, innan. Ljög, snattade, låtsades vara glad, svalt och hetsade. Eller, skäms. Jag tycker synd om henne. 

 

Samtidigt var det ett bra samtal, för jag fick en utmaning till nästa vecka: att lära mig att trivas i mig själv. Kanske inte går på en vecka direkt, men det är mer för att sätta ut mål jag ska jobba med aktivt. Trivas i sig själv. 

 

Hur gör man det då? Jag vet ärligt talat inte. Hade någon vetat en generell formell för att trivas med sig själv så hade nog väldigt få människor mått dåligt. Tror inte ni det också? Minus en och annan psykopat, är inte det mesta "onda" beroende av en människa som inte mår bra med sig själv, egentligen? Jag brukar tänka så i alla fall. 

 

Den viktigaste tanken jag fick idag var i alla fall denna:

Eftersom min vikt är något under normal-snittet för min åldersgrupp, så kan det inte vara min vikts fel att jag inte trivs med mig själv. Det vill säga, jag kan inte skylla mitt missnöje på att jag skulle vara tjock och fet t.ex. Det är bara ett sätt att kanalisera sitt missnöje, att måla dit det på något annat. I grund och botten handlar det väl egentligen om något annat. Såklart. 

 

Samtidigt tycker jag att det är en genial tanke: det står svart på vitt att min vikt är inom det normala (för det är den!). Då finns det ju inget att gnälla över där? Om jag hade varit väldigt underviktig/överviktig kanske jag hade kunnat klaga över min kropp. Men inte nu. Den är ju faktiskt perfekt, viktmässigt.

 

Så vad är jag missnöjd med egentligen? För där har jag nog den där punkten jag måste massera, mjuka upp och skölja bort för att känna mig helt tillfreds. 

 

Jag vet faktiskt inte vad det är som är fel. Kanske är inte ens något "fel" utan bara inte som jag vill ha det. Jag måste bara sluta lägga det obehaget på min kropp, annars kommer jag aldrig komma på vad det är och kunna göra något åt det. Det är först nu jag har möjlighet till det, nu när ätstörningen inte spökar hela tiden och hjärnan är pigg och glad. 

 

Kan vara den svåraste uppgiften hittills alltså. Men just nu är jag helnöjd, i soffan med mycket pasta carbonara i magen. Äntligen mätt! Sådär härligt segmätt. Det lägger sig om ett tag och blir bara mysigt. På kvällen ska man vara mätt och lite trött, eller hur? 

 

Men även om jag inte blev lika mätt på lunchen var det inte matens fel. Dock stolt över mina första egengjorda köttbullar: