ungefär sådär

Och det är inte lika "lätt" nuförtiden, för nu handlar det om bakgrund. Jobbiga saker. Förhålla sig till situationer, så som till exempel situationer med pappa. Det är tungt att berätta hur illa saker har varit, för man tillåter sig att glömma. Det är jobbigt att komma ihåg hur jävla dåligt man har mått. 

 

Men det är en lättnad att ta fram saker, vrida och vända lite på dem och sedan släppa taget. Jag behöver itne vara arg på mig själv, jag behöver itne vara bitter eller ledsen. Jag kan faktiskt se det här som något bra, i alla fall nu. Jag är självsäker. Jag är hel. Jag kan laga mig själv, när det behövs. 

 

Min behandlare sa det "Jag hade aldrig vågat fråga dig om sådana här saker när du började gå här, för du har inget effektivt sätt att hantera ångest på". Först förstod jag inte. Sedan kändes det självklart. Antagligen hade jag gått hem och svultit bort ångesten. Eller dövat den med hetsätningar. Både och. 

 

Idag kan jag ta tag i saker som känns jobbiga. Ringa ett samtal och lösa en konflikt eller inse att jag inte kan göra något åt en situation och istället ta ett varmt bad, pussa på sambo och lyssna på en bra låt. Koppla av och bort. 

 

För vi ska inte styras av rädsla. Över vad andra tycker/kan tycka, vad andra säger/kan komma att säga. Det är inget liv, det är en lång färd genom skräck. Otrygghet. Spända axlar och magkatarrer. Det är inget liv!

 

Trött cyklade jag hemåt och ringde bästis på vägen. Laddade på fantastisk kompis-energi och var nästan glad när jag kom hem till fina sambo som väntade med färdigt kaffe. 

 

Jag är inte alltid nöjd med hur jag ser ut nu. Det är lite mjukt på magen, benen är större. Men det kommer, mer och mer, någon slags acceptans och faktiskt en behag-känsla. Det jag längtar efter nu är inte att börja svälta mig igen eller köpa hem två kilo godis till en ensam kväll. Det är att acceptera min kropp, resa lite, klara skolan bra, umgås med sambo och vänner. Skratta mycket. Ha minnen som får mig att le flera månader senare. 

 

För egentligen, om ni skriver en lista med vad ni egentligen vill och vad ätstörningen vill, ser ni skillnaden: 

 

Den sjuka Emma ville: 

- Svälta

- Tvångsträna

- Vara mycket ensam

 

Den friska Emma vill:

- Vara med sambo

- Umgås med vänner

- Hitta på roliga saker

- Laga och äta god mat

- Skratta med magen

- Göra ingenting ibland

- Äta choklad

- Resa

- Träna ibland, när jag har lust

- Ta min examen

 

Så konfrontera era rädslor ibland, men låt de också vila mellan varven. Ibland får man bara göra, man vet ju egentligen vad som är bra för en själv. Inte för ätstörningen, utan bara för dig. Sedan kommer det mer och mer naturligt. 

 

Livet är som sagt inget moln av rädsla eller ångest. Det är inte heller siffror, ingen matematisk formel eller schematisk lunkande gång. 

 

Som jag skrev i mitt förra inlägg, det är en rättighet för alla att få sjukvård. Inom juridiken pratar vi ofta om att rättgiheter korrollerar med en skyldighet för någon annan. 

 

Alltså: Det är en rättighet att må bra. Det är ens skyldighet att se till att det blir så!