ungefär sådär

 

Och det var skitjobbigt innan. Skjöt upp och skjöt upp, trots att det kändes så bra igår när sambo föreslog det. Att säga upp sig har aldrig existerat i min värld. Sedan sa sambo "ring och gör det nu, du kommer bara gå och spänna dig tills det är gjort!". Så ja. Det känns riktigt bra. Faktiskt. Lite konstigt mer. Man är ju trots allt en vanemänniska, det känns lite konstigt att tänka på att jag aldrig mer kommer att jobba där...

 

Samtidigt är jag riktigt jäkla stolt över mig själv, som tar tag i mitt mående och stoppar innan det dyker upp en vägg. Jag har bara blivit tröttare och tröttare sedan jag började jobba igen. Det är ett faktum. Det är inte värt de extrapengarna, som min fina chef faktiskt också sa när jag förklarade lite varför. Människor kan alltid överraska en genom att vara mer förstående och omtänksamma än man tror!

 

Annars då? Jag hade glömt bort att det var alla hjärtans dag tills jag gick och handlade efter seminariet imorse. Kopplade inte alls när alla frågade varandra i skolan vad de skulle göra ikväll osv, haha. Men sedan såg jag ett sådant där sött femtonår-ish par som stod generat med varsin ros i handen... Jag och sambo ska på Råepok ikväll och äta sushi, vi slutar vår sista föreläsning kl 18. Sedan är det jazzklubb på Brogatan ikväll, så vi ska dit med lite kompisar och mysa. Sambo är en sådan där inte fira alla hjärtans:dagare, vilket jag kan förstå (även om jag inte håller med!). Men vafan, bara jag får vara med honom och hålla lite i handen nu ikväll så blir det en bra kompromiss ;)

 

 

Jag kommer bara vara student en gång (kanske?) och såhär mycket fritid kommer jag antagligen inte att ha förrän jag pensioneras. Så varför inte njuta av det?