När man har tråkigt
så hinner man fundera en hel del!
Bläddrade igenom alla mina bilder på iPhonen, som har hängt med x antal år mellan mobilbyten. Skrattade åt olika frisyrer, saknade min lägenhet i Malmö lite. Sedan hittade jag den här bilden:
Skrattade lite åt röran i min lägenhet, hallen var alltid lite kaos. Men sedan såg jag felet (förutom min sjuka kropp): VÅGEN som gömmer sig i röran. Vet ni att den stor i hallen, alltid? När jag hade vänner hemma, vilket inte var så ofta, gömde jag undan den i garderoben. Annars stod den alltid där på golvet, det första jag såg när jag kom hem. Det första jag gjorde på dagen, det första jag gjorde när jag kom hem, det sista jag gjorde på kvällen och säkert 5-6 gånger till utöver det, var att ställa mig på den där jävla vågen. Mitt i hallen. Omöjlig att undvika. Min käraste ägodel. Är inte det sjukt, så vet jag inte vad.
Och nu sitter jag, pannkaksmätt, i soffan. Jag vet inte exakt vad jag väger men jag vet att jag inte är den där tjejen längre. Jag är inte så sjuk som jag var då. Nej, nästan frisk faktiskt.
Men jag tycker så synd om henne. För hon mådde så dåligt. Värre än någon annan jag vet. Ingen skulle vilja byta liv med henne, eller som det där indianordspråket säger "gå ett månvarv i någon annans mockasiner innan man dömer dem". Det hade jag ständigt i bakhuvudet som sjuk, när jag fick komplimanger över smala ben etc. "Gå ett månvarv i mina mockasiner, lev mitt liv en månad och du kommer var SÅ JÄVLA tacksam över att du inte är som jag". Och jag sitter faktiskt precis just nu och är det. Glad att jag inte är som henne. Glad över att jag inte styrs av siffror, glad över att jag inte har en våg ståendes i hallen. Det är lätt att glömma hur sjuk man har varit, hur dåligt man har mått. Men det är viktigt att plåga sig själv lite med det ibland, inte bara se någon utmärglad människa som man kanske till och med saknar att se ut som.
Visst, jag är inte helt hundra med mina ben idag. De där smala benen var jag faktiskt nöjd med. Men det är inte jag. Det är en sjuk version av mig själv, en stympad version av mig som jag aldrig mer vill vara. Inte ens jag är så fåfäng att jag hellre lever ett skitliv fast med de där benen jag alltid ville ha. Det går inte att byta allt gott i mitt liv mot det.
Bye bye, olyckliga anorektiska Emma.
Även om jag trivdes med just benen, var allt annat ett helvete,
som jag aldrig vill tillbaka till.
Fuck it!