ungefär sådär

Tror ni att vi kommer bli helt friska?

För jag satt här innan idag. Kände hur det var jobbigt med lunch, tänkte på vad vi skulle äte (inte äta) till middag. Lite lätt överslagsräkning: vad sysslar jag med? Stänga ner hjärnverksamheten och insåg hur trött jag var. Otroligt genomtrött. Försökte sitta med lite skolböcker men ögonen protesterade. Nej. Det var inte riktigt det jag skulle göra. Istället blev det lite mer än en timmes mys-nap med sambo. La mig i kvällsmaten som sambo ville laga "mer grönsaker, mer grönsaker". Känner någon igen det förresten? Det där tjatandet om vad som ska vara i, respektive inte? Jag blir bara tröttare av det. Gott med pasta, gott med korv&spenatsås, gott med extra permensan på toppen. Mmmm. Magen blev nöjd. Ändå gott med lite godis nu med, jag inbillar mig att naturgodis är bättre än helt E-ämnespreparerat gottis. Bättre vardagsgodis? ;)

 

Men min slutsats är inte beroende av det. Att vara frisk är inte att ha det jobbigt, med hjärnspöken och ändå göra rätt val. Resten av mitt liv ska inte periodvis vara ett kämpande. Jag vägrar!

 

Förtvivlan tar så lätt över. Sorgen, över hur mitt liv har varit och ibland är även nu. Sedan bläddrar jag lite i inläggen här. Minns, minns hur det var för ynka månader sedan. Hur jag mådde. Det ligger ändå så pass nära i tid att jag minns tydligt. 

 

Det krävs antagligen ännu mer tid. TId, som jag åter och åter igen har intalat mig att jag har. Så länge jag har kraft nog att hålla mig på "banan", hålla de viktiga och bra rutiner som har växt fram, så klarar jag mig. Och jag tröstar mig genom att tänka igenom tidigare "katastrofer" i livet, saker som när de hände var nästintill outhärdliga. Sår jag aldrig trodde skulle läka, vilka jag har nästan glömt. Och aldrig aktivt tänker på idag. 

 

Men det handlar kanske om år. Det handlar kanske om perioder. Men jag vet att det går, det finns inget annat. Jag vill inte leva ett liv med spöken, jag tänker inte göra om mitt misstag att bryta kontakten med en behandlare jag verkligen tycker om i förtid. Jag tänker snarare kräva full behandling tills jag känner mig trygg. Säker. Har metoder för situationer. Tankemönster. Och jag vägrar ha dåligt samvete över att jag tar resurser andra kanske behöver bättre. För jag förtjänar att bli frisk. Det är även "billigare" om jag blir helt frisk istället för att insjukna igen och kräva en rad nya behandlingar... (Rent samhällsekonomiskt). 

 

Jag tänker inte deppa över något jag har ätit som var gott, jag tänker inte inte knna äta om jag är stillasittandes, jag tänker inte leva ett liv med tvångstankar och tvångshandlingar, jag tänker inte nöja mig med "klarar mig". 

 

Och jag vet att med fortsatt behandling och mer tid kommer det att gå.