Sömnlöshet
Inte total, som tur är.
Men jag kunde verkligen inte somna igårkväll. Var det ångesten som spelade mig ett spratt? Var det något jag gjort/inte gjort? Jag vet inte. Kroppen var pigg pigg pigg, hjärnan var trött och ögonlocken uppklistrade. Fan. Jag hatar det. Det är länge sedan nu jag hade så svårt för att somna. Först runt klockan tre (gick och lade mig vid elva...) kunde jag somna (tog två sömntabletter då). För att sedan vakna någon gång i timmen fram till halv sju när jag skulle upp. Lite seg morgon. Dessutom fick jag agera "sur gruppmedlem" och gnälla på några personer i gruppen som skiter rätt mycket i vad vi andra gör/inte gör. Det är så svårt att inte bara vara trevliga glada Emma, utan att höra sig själv vara lite bitchig och faktiskt ställa krav på människor. Jag försöker skita i de sura minerna, känna att jag sade allt på ett bra sätt och att det var bra träning för mig!
Idag är det möte med behandlare klockan tre, sedan träffa en kompis vid fem och fika. Där i mellan plugga. Puh!
Ett tips:
Något jag brukar göra inför mötena med min behandlare är att tänka igenom veckan, känna efter vad som har gått bra och mindre bra för att på så sätt förbereda lite i huvudet (och ibland punktlista) vad jag känner att jag behöver ta upp/fråga/prata om. Innan jag gjorde det kändes det alltid som att jag glömde saker som jag kom på senare, på vägen hem.
Saker jag har tagit upp är alltifrån portionsmängder, träning, mättnadskänslor, ensamhetskänslor, återfall, bitterhet osv. Allt det där jag kanske inte berättar om för någon annan. Det var svårt för mig i början att lokalisera alla de tankar som bara ekar i mitt huvud och faktiskt berätta om dem. Jag tror att det var på grund av fyra års sjukdom som jag helt enkelt vant mig vid att ha det surrandes i huvudet utan att säga något. Man vill ju inte vara konstigare än nödvändigt. Därför är jag så glad över att jag går i behandling, det är jätteskönt att kunna säga saker högt utan att det känns just konstigt. Bara få raka svar så gott det går.
Idag tänkte jag ta upp angående träningen, det kändes verkligen jättebra, men utöver gympapasset hade jag velat gå på något yogapass. Det känns som något som faktiskt hade varit bra för mig, att slappna av och tömma huvudet från "surret". Jag tror dock inte min behandlare kommer bli så glad över att jag vill hänga på friskis mer än vi bestämde förra veckan, men jag skiter i hur det låter. Dock är jag ärlig. Det är det viktigaste.
Men om hon avråder mig från det kommer jag faktiskt att pausa yogan. För det finns tid för allt, försöker jag trösta mig med!
Sockrandet på gröten har runnit ut i sanden, kan jag vara ärlig med. Det gick bara inte en dag. Sådär härligt ologiskt och ätstört. Snark. Men när jag berättade det förra veckan sa min behandlare en bra sak:
"Men strunta i det så länge i så fall. Ofta har man några små saker ätstörningen hänger upp sig på när man börjar tillfriskna, det kan slussas ut senare i behandlingen"
Tänk på det! Man behöver inte bryta med ALLT direkt, eller ens efterhand logiskt sett. Vissa saker tar verkligen emot, det är nog väldit individuellt vilka. Men så länge man mår bra i övrigt och sköter allt annat så kan de där små jobbigaste sakerna få finnas kvar ett tag till. Man måste orka också, och det gör man kanske inte om man bryter med allt rätt snabbt. Jag måste, istället för att bli arg på mig själv, tänka på och respektera att det är fyra års sjukdomsbeteenden jag ska bryta med. Det får ta tid.
Det får ta tid.
Det får ta tid.
Det är svårt att få in ibland, när man känner sig bättre vill man bara "dra av plåstret" och bli frisk direkt. Och det har gått snabbt för mig, jag upphör aldrig att förvånas över det när jag tänker efter en stund. Så det där jäkla sockret, det finns ju kvar här hemma. Till en annan dag. Någon gång.
Nu: plugga!