ungefär sådär

 

Lite sådan dag, med det menas en lite ledsen dag. Tyvärr. Men det är grått ute och det är precis som all denna höst-gråhet snirklar sig in genom mina ögon ner i hjärtat. Det känns lite tyngre. Lite långsammare. 

 

Det blev ingen bakpotatis, det var fullt på Graffiti (men pluspoäng till mig som gick dit). Sushi på Rå Epok istället.

Morgonen gick åt till matnoja, den där lite mer subtila sorten som inte får frontplats i hjärnan men gör en okoncentrerad och rastlös. Det får mig att förstå att jag har en rätt bra bit kvar, om jag kan känna så inför en liten lunch ute. Bryta mot rutiner och vanor. Bryta mot kontrollen. Det gör mig också ledsen, att vissa saker fortfarande känns så jobbiga när det är helt normalt för de flesta. Till och med trevligt, något att längta efter.

 

Ändå lever jag ett väldigt innehållsrikt liv nu, idag lunchade jag med en gammal vän (och ex), ikväll ska jag på kör. Imorgon ska jag träffa en annan kompis på kvällen, jag tror sambo också är med på jazzklubben på kvällen. På fredag ska jag och sambo ner till malmö och äta middag med bästis och hennes sambo. Sedan helg. 

 

 

Det är inte alltid så lätt att vara Emma, helt enkelt. Men vem har det lätt hela tiden? Egentligen borde jag sträcka på mig och vara stolt över att jag lunchade ute, tidigare än jag normalt äter lunch. Jag gjorde det ju, trots allt. Men jag känner mig mest tom. 

 

Att träffa gamla vänner, i detta fall ett ex, kan vara jobbigt nämligen. Det river upp gamla minnen och bilder av mig själv jag helst hade velat glömma. Sjuka minnen. Sjuka bilder. Sjuka gamla känslor. Jag minns ju egentligen allt så väl, även om jag normalt sett trycker undan det. Det är jobbigt att bli påmind om allt jag har gått igenom. Allt jag har gjort mot mig själv, och under så lång tid...

 

Nu sitter jag i alla fall hemma igen, te-vattnet bubblar ute i köket och jag ska rota fram lite pepparkakor. De där sista 20 sidorna i skolboken ska läsas ut, lite uppgifter göras innan jag smiter iväg och möter upp sambo på stationen när han kommer hem. 

 

Trots all ledsamhet så blir jag lite gladare när jag tänker på honom, min fina sambo!

Jag känner mig så otroligt priviligerad som får kasta mig in i hans famn och bara bli älskad. Sådana här dagar är det den absolut bästa medicinen. Bara vara lite mindre än vanliga Emma, vara tyst och bli lite pussad. Och känna att det är helt okey. Det är min sambo expert på!