ungefär sådär

 

Vissa dagar verkar bara försvinna! Man har olika saker inplanerade rätt tätt inpå varandra och är mest fokuserad på att komma till rätt plats på rätt tid. Inte så mycket annat!

 

Idag var det först pluggande med sambo i morse, sedan åka ner till Malmö för att gå på den där arbetsintervjun (de ska höra av sig senare i veckan!), sedan direkt smyga in på en föreläsning till kl 16. Efter det fick jag den inte så unika men ack så briljanta iden att bjuda sambo på fika på Stenugnsbageriet... Anar vi ett missbruk av kardemummabullarna? Helt ok i så fall, det är nog billigare än heroin (20kr/bullen). 

 

Det som blir lidande stressiga dagar är maten. Men jag tror att det är så för alla människor. Jag svepte ihop en stor dubbelmacka som fick agera lunch idag... inte världens mest lyckade lunch kanske. Dock vet jag att för några månader sedan hade jag totalt skitit i lunchen med ursäkten "jag hinner inte och det blir bara jobbigt". Nu satt jag på tåget (läs: bland massa människor och med tio minuter på mig att äta) och mumsade på mackan. Även det ett framsteg. Ensam i allmänheten. Det är en av de svåraste matsituationerna för mig. Check!

Dock slog det mig att lunchen var något skruttig idag och jag fick ännu en briljant tanke. Att köpa en liten god bull-bakelse med nötter i och dela med sambo som en liten efterrätt till kardemummabullen. Ehurm. Det var ett tacksamt förslag: sagt och gjort!

Där satt vi och mumsade, kramades, tjuvpussades (ja jag vet, det är inte helt okey att pussas för mycket inför massa människor, men ibland är det svårt att låta bli) och drack kaffe. Finns det något härligare än att sitta på ett mysigt fik med tända ljus när det är sådär vintermörkt ute?

 

En sak jag tänkte på under intervjun var att ingen gav mig en "sån där" blick. "Sån där" som i "oj lilla vän, vad du är mager och sjuk". Medlidsam. Nej, jag satt där som alla andra, och det kändes underbart! 

 

Intervjun var i grupp och man fick berätta lite om sig själv. När två av personerna nämnde att de hade gått till psykologer (???!!! vem säger det på en intervju?) satt jag tyst och var lite nöjd. Nöjd för att mina "problem" inte är så uppenbara längre. Nöjd, för att jag kunde vara normal när jag antagligen har varit inom vården så mycket mer än dem. Men ingen där visste det. Ingen där fick veta det. Varför skulle jag säga det där? 

 

Och det är just det här, när ska man berätta vad?

 

Jag pratade med min behandlare om det för någon vecka sedan. Hur det blir när man får nya vänner nu, som inte vet om ens tidigare problem. Om någon av dem blir en riktigt bra vän. Berättar man? Eller?

 

Hon rådde mig att lämna det osagt. Ett tag till i alla fall. Det är inget man måste berätta för människor i början. Varför? Jo, mest för att skapa ännu ett andhål för en själv. Att bara få vara sig själv, sig själv utan en ätstörning. Inte oroa sig för konstiga blickar och kanske konstiga frågor om man råkar äta tillsammans. Inte känna sig skyldig om man måste gå på toaletten (för att kissa!) efter en fika. Allt det där. Som de som vet kanske tänker på. 

 

Någon dag kanske jag berättar det. Men inte bara sådär. Jag försöker ju aktivt jobba bort den delen, den ätstörda skit-delen. Om jag behöver stöd av någon har jag redan personer som vet och som jag kan vända mig till. 

 

Jag tror att det är viktigt att bara få vara Emma. Inte ätstörda anorexi-Emma. 

Bara Emma som skrattar mycket. 

Bara Emma med luggen. 

Bara energisprudlande Emma. 

Mig själv. 

 

Det är det jag vill presentera mig som. Emma.